En av de mest grundläggande principerna i att arbeta med människor är att skapa starka allianser och ett djuprotat engagemang. Partnerskap mellan ledare/chefer och medarbetare är grunden till en fungerande professionell relation.
Samma sak gäller när vi arbetar med människor i behandling, utbildning eller socialt arbete.
Dynamiken är redan där. I alla ovanstående relationer är inte relationen på lika villkor.
Chefen/ledaren har i och med sin position makt över medarbetaren. Behandlaren, terapeuten, pedagogen har också en maktposition över dem de möter i sin profession.
En del personer drar väldigt snäva professionella gränser. De bjuder inte på sig själva ö.h.t. och tror att de kan vara effektiva i sitt arbete genom att inte ha vare sig allians eller engagemang. Det enda att säga om den typen av personer är att de bör arbeta med döda ting. De har inte i positioner där de har med människor att göra. De är skadliga.
Andra diket att falla i är när engagemanget blir för nära. Det finns en gräns för hur mycket en ledare/chef bör umgås med medarbetare. Vänskaper, eller som till och med förekommer ibland, romantiska relationer mellan ledare och medarbetare är grogrund för osunda arbetsmiljöer. De som är i djupare och mer privata relationer med en medarbetare tror oftast själva att de kan dra gränserna
Den som bör ha insikten i detta är ledaren/chefen. Inte medarbetaren. Att vara transparent och inbjuda till öppenhet är otroligt viktigt. Här kan det behövas en mentor eller handledare som ställer de obekväma frågorna.
I behandling är gränserna väldigt viktiga. Jag har sett personal som bjuder hem klienter till sina bostäder. Presenterar dem för sina familjer. De skapar en ”vi-känsla” som blir kladdig. Jag har sett hur det har haft ett värde, men då har transparensen varit väldigt tydlig. Insyn, klargörande och vilja att bli ifrågasatt. Utan detta Kan det bli oetiskt.
Det jag säger med detta blogginlägg är att det är för grumligt på engagemangsfronten. Lika oersättligt som engagemanget är, lika farligt och fel kan det bli.
Den som är ansvarig för gränssättandet är chefen/ledaren, terapeuten, socialarbetaren, behandlaren, pedagogen, prästen, vårdpersonalen…ja alla vi som har makt som en del av våra professioner. Det är vårat ansvar att vara professionella. Utan att falla in i den fruktansvärda svenska klyschan: ”Man ska vara personlig, men inte privat!” Det som blivit en ursäkt för många att inte engagera sig alls.
Igen: Transparens, insyn, klargörande, obekväma frågor och god handledning. Det är vår försäkring för att inte agera oetiskt och oprofessionellt.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
