Jag heter Ulf och jag har haft episoder i mitt liv när jag har kämpat med panikångest. Det är ett rent helvete. Ingen kan någonsin säga att ångestens mörker är bekvämt. För mig har det varit en reaktion när jag har mött livets kriser. Ett fullt förväntat och normalt sätt att reagera för en del av oss.

Ordet ångest är laddat. Inte bara för att det är obekvämt, men också för att det av någon underlig anledning är skambelagt.

Jag pratar ofta och gärna om ångest. När jag gör detta får jag meddelanden och annan respons från personer som uttrycker tacksamhet. ”Jag trodde jag var ensam!”
”Jag känner igen det du skriver om, men jag har aldrig vågat prata med någon om det!”

Ångest blir för många ett privat helvete. Helt i onödan egentligen. Det är inte mer skämmigt att få panikångest än det är att få migrän eller andra symptom på att vår varelse behöver lite kärlek, utrymme och omsorg.

Jag är övertygad om att den isolering som många kommer med ångest förvärrar den. Faktum är att när jag lidit av ångest, har det som hjälpt mig mest varit att jag har personer i mitt nätverk som jag kan kontakta och prata med. Resurser som hjälper mig med normaliseringen och tillåtandet av att faktiskt vara i denna djävulska sinnesstämning. De försöker inte bagatellisera eller få mig att göra saker för att jag inte ska känna det jag känner. De hjälper mig helt enkelt att vara i det som är jobbigt. Det är förlamande. Skulle någon säga till en lam person att denne måste ut och jogga?

Det bästa stödet är inte att få svar eller lösningar utan en närvaro mitt i frågorna och obehaget.

På våra arbetsplatser finns det många individer som lider av ångest. Inget konstigt. Det är en del av livet. Låt oss sluta smussla med det eller behandla ångest annorlunda än andra symptom.

Det finns alltid en risk i att prata öppet om något som för en del är skambelagt. Stigmatisering, etikettering, sådant där som mycket små människor sysslar med.
De små människorna behöver svaga människor att kliva på för att hävda sig själva. Låt oss inte låta de krakarna diktera hur vi bemöter människor med ångest.

När vi får bort stigmatisering och skam från ångest kan vi istället lägga energi på att hitta vad som fungerar för oss för att både hantera och senare bearbeta ångesten.
För en del krävs medicinering under en kort period, som en krycka och hjälp. För andra är fysisk aktivitet och beröring viktigt. Andlighet, musik, naturupplevelser, socialisering, avledande aktiviteter, ja listan kan bli lång. Det viktiga är att varje individ hittar det som fungerar för just dem. Det finns inga universallösningar. Det tar lite tid och energi att hitta den egna vägen.

Låt oss därför ge näring till de undersökande processerna och slippa behöva slösa onödig energi på hur omgivningen ska reagera på våra normala krisreaktioner.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman