“Min chef mötte situationen med en beundransvärd kompetens. Hans första fråga var: ”Vad kan jag göra för att underlätta för dig?” Han vågade prata om cancer utan omskrivningar, utan att göra det konstlat eller obekvämt. Han frågade om jag hade stöd hemma, hur jag hanterat andra kriser och vad jag behövde för att kunna vara kvar på jobbet om jag så önskade. Det var aldrig påträngande – bara omtänksamt och professionellt.

Samtidigt märkte jag att mina kollegor började undvika mig. Jag förstod att det inte var av illvilja, utan av osäkerhet. De visste nog inte vad de skulle säga eller göra. Min chef såg detta, och hans insats som ledare blev då ännu viktigare.

Han hade en tydlig värdering: vi pratar inte om människor – vi pratar med dem. Han uppmuntrade mina kollegor att ta kontakt direkt med mig, att fråga hur jag ville bli bemött, istället för att undvika mig eller spekulera. Den tryggheten betydde enormt mycket för mig. Jag behövde inte undra vad de andra tänkte eller tyckte – jag visste att dörren var öppen för ärliga samtal. Jobbet blev min oas där jag mitt i skiten fick skratta och för en stund glömma att jag var sjuk.

Att ha en chef som är trygg i det obekväma, som är ledare både för den drabbade och för kollegorna, gör en ovärderlig skillnad. Det har gjort att jag kan fortsätta jobba och känna mig normal i en situation som annars är allt annat än det.”

Ovanstående är redigerat från pågående kommunikation med denne modige man som jag fick följa under hans modiga resa. Han arbetade in i det sista och var så tacksam för livet, sin familj, vänner, chef och medarbetare.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman