Den vikarierande tränaren introducerade nya övningar som inte fungerade för mig. Problemet var inte övningarna i sig, utan hur de presenterades. Istället för att inkludera mig och förklara fördelarna höll han monologer om varför hans sätt var överlägset. Han kritiserade min ordinarie tränare och avfärdade allt jag tidigare gjort som värdelöst. Även om han kanske hade rätt i vissa saker gjorde hans sätt att jag stängde av.
Mina försvarsmekanismer aktiverades, och jag gick in i ett passivt läge där jag bara sa ”ja” och ”amen” utan att egentligen lyssna. Mentalt räknade jag minuterna tills passet var över. Jag tänkte på arbetsplatser där medarbetare har samma reaktionsmönster – de har slutat kämpa och gör bara det absolut nödvändiga. Detta är resultatet av att bli överkörd istället för inkluderad.
För att förändring ska accepteras måste vi involvera dem som berörs. Det handlar om att skapa en dialog där deras erfarenheter och perspektiv respekteras. Annars riskerar vi att skapa motstånd istället för utveckling.
Ett annat problem var att tränaren fokuserade mer på korrigering än uppmuntran. Min ordinarie tränare får mig att känna mig stark och kompetent, även när jag möter utmaningar. Fredagens vikarie gjorde precis tvärtom – han rättade varje rörelse och fick mig att känna mig oduglig. När jag lämnade gymmet kände jag mig misslyckad och förbannad.
Feedback är ett kraftfullt verktyg, men utan uppmuntran och respekt kan det göra mer skada än nytta. En enkel påminnelse: Förändring och feedback handlar mycket om HUR vi säger något, inte bara VAD vi säger.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman