När vi arbetar med människor på olika sätt finns det alltid gränser som behöver sättas. Jag hör människor som är frustrerade över att det inte finns tydliga gränser och/eller att gränser som finns inte beaktas. Vanligt är också att olika medarbetare förhåller sig till gemensamma gränser på olika sätt. Då blir det kaos.
Chefer och ledare på våra arbetsplatser är ofta i kontakt med mig för de känner sig frustrerade när det kommer till gränssättande för medarbetare.
Många ser gränssättande som något nödvändigt ont. Varför det? Det är en normal del av livet att vi människor behöver ramar och strukturer. Det är något väldigt positivt. Vi behöver börja med att återerövra ordet gränser som den positiva ingrediens som det är i livet.
Jag pratar mycket om empati. Något som jag brinner för mycket. Ett av de mest missförstådda områdena som finns. Professionell empati är grundläggande för att vi över huvud taget ska kunna prata om gränssättning. En person som inte kan definiera ordet empati ska inte syssla med gränssättande. Det finns tre saker som alltid måste finnas med i bilden när vi pratar om förhållningssätt, regler och strukturer:
Gränser, empati och inkluderande!
Att tro att vi ska kunna sätta gränser utan att aktivt inkludera dem som ska hålla sig innanför dessa ramar är imbecillt. Det har aldrig fungerat att någon annan sätter ett regelverk för andra. Det är dömt att misslyckas från början.
Att få en människa att sätta ord på och formulera sina egna gränser är ett stort steg i rätt riktning för den personen. Människor har den förmågan, men behöver ofta hjälp att hitta formen.
En ledare, pedagog, behandlare som pekar med hela handen och talar om hur det ska vara, ber om problem.
Däremot den som lärt sig hur vi lockar fram egenförmågan genom att se trion: Gränser empati och inkluderande som oersättliga kommer att skörda mycket mer egenansvar i möten med medarbetare, klienter och/eller elever.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
