En man i Storbritannien som jag haft kontakt med berättar, och med hans tillstånd berättar jag för er:

”Efter att jag fick beskedet om min cancer brakade jag ihop! 29 år är för tidigt att dö! Paniken kom! Med den kom ångest, fruktansvärda panikångestattacker.

Läkaren ville sjukskriva mig. Tanken på att inte gå till jobbet var olidlig. Ska jag sitta hemma med detta ensam, då blir jag tokig!

Jag fattade beslutet att berätta för min chef och mina kollegor hur det stod till.
Chefen frågade direkt vad han kunde göra för att underlätta för mig på jobbet. Helt orädd för att prata om situationen.

Mina kollegor fick ett undvikande beteende. I all välvilja säkert, men de klarade inte av att jag har cancer. Bättre att de håller sig undan kanske, jag orkar inte bära dem, har nog med mitt eget.

Min chef frågade om jag hade bra stöd hemma, vilket jag har. Frågade hur jag hanterat andra kriser i livet. Han var inte påträngande och inte undvikande. Han visste sin roll som chef.

Ville bara berätta för dig hur nöjd jag är med honom som chef. Han kollar med mig nu och då hur det går, gör klart för mig att hans dörr är öppen om jag behöver något.

Det är det jag behöver mitt i all ovisshet -en chef som gör att det är lättare att vara kvar på jobbet. Det blir inte kladdigt och han är orädd för att säga ordet cancer.
Så skönt att slippa vara sjukskriven när jag inte vill och behöver det. Jag behöver vara på jobbet och känna mig normal – allt annat är påverkat av ovissheten som kommer med att ha cancer.”

När jag hör om kriskompetenta chefer blir jag glad. Någon som vet sin roll. Inte är undvikande och heller inte försöker agera terapeut.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman