Jag har delat denna text tidigare. Jag gör det igen. Den uttrycker så väl det empatiska bemötandet som vi alla önskar.

Lyssna!

När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar ge mig råd,
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så,
då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig, och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem,
då har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller gör – bara hör på mig.

Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör någonting för mig, som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar som ett faktum, att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det än är, så kan jag sluta försöka övertyga dig,
och jag kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna irrationella känsla.
Och när det är klart, då är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår vad som ligger bakom dem.

Kanske är det därför bönen fungerar ibland för en del människor,
Därför att Gud är stum och Gud ger inte råd eller försöker ordna saker.
Gud bara lyssnar och låter dig klara ut det själv.

Så var snäll och lyssna och hör bara på mig.
Och om du vill prata vänta en minut på din tur:
Så skall jag lyssna på dig.

ANONYM

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman