Krishantering handlar om utveckling. När vi utvecklas gör det ibland väldigt ont. Jag har följt många människor genom intensiv smärta, genom ilska, depression och ångest. När vi är mitt inne i en akut kris så känns det bedrövligt.
Hur ofta har jag inte önskat att jag skulle kunna ta ett trollspö och bara vifta med det lite, för att ta bort allt det som gör ont.
Eller de obesvarade frågorna. När mamman till flickan som just tagit sitt liv sitter och skriker ut sitt varför. Hur gärna vill jag inte komma med ett svar? Ett svar som inte finns.
Det gäller att tillåta människor att vara mitt i sina frågor. Mitt i sin existentiella kris, utan att känna ett behov att fixa eller laga det som har brustit.
Sitter här och tittar på mina orkidéer. Jag har över tjugo plantor nu som har massor med knoppar. Jag har tumme med orkidéer och är bra på att få dem att blomma om. Allt jag gör är att se till att de har det runt omkring som behövs. Vad som händer inom själva plantan kan jag inte rå på. Det sker av sig självt. Plantan kämpar och knopparna brister. Ur denna kamp kommer något fantastiskt vackert.
Kanske är det därför som jag älskar att arbeta med krishantering. För ur smärtan kommer det vackra. Utvecklingen, den nya framtiden. Det som gör att kris inte bara är lika med smärta, utan att kris är något som leder till utveckling.
Jag kan inte ta bort existentiell smärta eller ge svar på frågor som inte har något svar. Men jag kan finnas vid sidan om och göra utvecklingsprocessen så lätt som möjligt. Men vad som händer inom individen under krisreaktioner är den oundvikliga och många smärtsamma processen som vi kan titta tillbaka på och konstatera att det ledde till något gott. Men det ser vi inte mitt i smärtan. När vi har kommit igenom vår kris, då faller bitarna på plats. Livet utvecklas. Det blir inte som det alltid har varit. Vi skapar istället något nytt och något som känns bra.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman