När jag tänker på HIV tänker jag naturligtvis på den otroligt intensiva period när vi kämpade hårt mot detta virus. Tusentals människor dog. Jag tappade till slut räkningen på antalet människor som bara i min närhet fick avsluta livet, många av dem väldigt unga.
Jag tänker även på den enorma solidaritet som fanns i gay världen på den tiden. När vi behövde volontärer till de verksamheter som jag var verksam i under de åren stod folk i kö för att ge en hjälpande hand. Responsen var helt fantastisk. Det ena initiativet efter det andra växte fram. Vilka hjältar.
Under pandemi-isoleringen här i Spanien har jag nyligen tittat på filmer. Angels in America, And the Band Played On för att nämna ett par på AIDS temat. Naturligtvis drar jag paralleller till vad som händer nu med Coronaviruset.
Hur HIV spreds visste vi. Och responsen blev helt enorm i gayvärlden. Överallt blev det självskrivet att det var säkrare sex som gällde. Just det säkrare, inte säker sex. Vi var noga med att betona att kondom inte var 100% säkert. Vi lyckades få ner smittan genom att ta ansvar. Det var aldrig någon som debatterade mot säkrare sex. Det hade varit befängt. Eller?
Det fanns inget land, vad jag vet, där gaybefolkningen under AIDS krisen vägrade att använda kondom och argumenterade mot det för att det inte var 100% säkert. Därför blir jag betryckt när jag ser Trump och hans anhängare, svenskar, m.fl. som mitt i denna pandemin vägrar använda mask och lägger ner energi på att argumentera om detta. Jag tycker det är befängt! Handlar det om att ha rätt? Säkerhetsbälte i bilen är inte heller 100% säkert, men jag ser inga människor som demonstrativt vägrar att använda det. Jag förstår faktiskt inte denna arroganta mask-vägran och är tacksam att jag bor i Spanien där detta inte är en fråga.
AIDS krisen skördade tusentals med liv. Responsen var fantastisk. Vi lärde oss mycket om vikten av solidaritet och ansvarstagande. Lärdomar som jag tyvärr inte ser tillräckligt med koppling till under den pågående pandemin.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
