Covid lockar fram det bästa och det värsta hos många.

Jag har hört de mest horribla uttalanden och vanligtvis kommer de från personer från mer välbeställda länder. De fokuserar mer på ekonomi än på mänskliga liv. De pratar om siffror och statistik. Att värna om medmänniskor verkar komma långt ner i prioritetsordningen

Det pratas om skillnader mellan fattiga och rika och även mellan nysvenskar och de som alltid bott i Sverige. En otäck polarisering eskalerar och hörs tydligt mellan raderna.

Naturligtvis måste vi värna om ekonomi. Men det måste göras med en icke-förhandlingsbar empati för de som är sjuka och dör i denna fruktansvärda sjukdom.

Hjälp mig att förstå varför jag så sällan hör empati när jag hör människor prata om de ekonomiska aspekterna. Är jag den ende som reagerar på detta?

Eller människor som baserat på sin själviskhet och sina egna behov inte följer restriktioner. Onödigt resande för att tillfredsställa egna behov. Det är ofattbart för mig.

Jag ser och hör en stor klyfta mellan de som är drivna av solidaritet och empati och de som verkar vara fyllda av sig själva och sina egna behov. (Me, myself and I)

Solidaritet är inte ett ord som ska politiseras lika lite som vi ska göra politik av Corona.

När läget är skarpt, då kommer de sanna värderingarna till ytan. Jag får dagligen meddelanden som handlar om värderingskrockar på arbetsplatser och i familjer. Det gör mig beklämd.

Vi måste börja med oss själva. Värderar vi mänskligt liv mer än våra individuella rättigheter?

Det kanske bara är min observation, men Covid och individualistiska kulturer och värderingar funkar inte särskilt bra ihop. Vi behöver en vi-känsla. Ett samarbete. Detta blir en större utmaning för jag-centrerade länder och kulturer.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman