Människor som lever med ångest vet hur obehagligt det är. Att det finns en förbindelse mellan det själsliga och det kroppsliga blir väldigt påtagligt när trycket blir så högt inombords att vi bara vill fly. Bort från det fruktansvärda bråddjup som ångesten skapar.
Det är väldigt vanligt med ångest och ändå pratar vi så lite om det. Jag kan nästan slå vad om att många som läser detta vet vad jag talar om. Ångest och ensamhet går många gånger hand i hand.
Vi är inte ensamma i vår ångest. Nyckeln är att våga prata om det. Det finns inget skamfullt i att säkerhetsventilen börjar pysa. Ångest är inte farligt, bara fruktansvärt obehagligt. Och det är inte så bara, att känna att vi vill krypa ur våra skinn, att fly bort.
Jag tror det är en reflexmässig reaktion till ångest, att vilja bort från eländet.
Jag har märkt att det tar udden av ångest när vi tillåter och accepterar att läget är som det är. Ångestkänslor blir aldrig behagliga, men mer uthärdliga när vi vågar möta dem.
Vem ska få förmånen att få reda på att ångest är en oinbjuden gäst i våra liv? Jag tror det är bra att ha någon att luta sig emot. När jag första gången berättade för mina söner att jag ibland lider av ångest var jag väldigt osäker på hur de skulle reagera. Idag är jag väldigt glad att jag gjorde det. De är fantastiska ångestkuddar de gånger när denna krisreaktion dyker upp. De kan inte ta bort den, men de kan vara vid min sida. Det är värt att ta steget att dela med någon.
Skuld och skam hör inte hemma på samma sida som ångest. Det är en normal del av livet för en del av oss. Jag kommer aldrig att be om ursäkt för att livet gett mig denna otrevliga ingrediens. Gör inte det du heller – tillåt dig att vara människa.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman