Nu är det semestertider. Varje år vid den här tiden får jag e-postar från människor som skriver och berättar att det bästa med semestern är att slippa gå till jobbet. Anledningen till detta är för att de då slipper att vara utsatta för mobbning. Det är så mycket vanligare än vi tror. Den som är drabbad tror ofta att de är ensamma och väljer att vara tysta.

Jag brukar med regelbundenhet ta upp detta med vuxenmobbning. Det är en elakartad svulst som infekterar så många arbetsplatser.

En observation som jag har gjort är att det tyvärr är vanligt inom yrken där man borde veta bättre: Inom människovårdande yrken, vård, omsorg, socialtjänst, kyrka och skolans värld.

Nu har jag varit inblandad i hundratals situationer genom åren och i de allra flesta fallen så slutar det med att mobbningsoffren går vidare och lämnar den infekterade organisationen bakom sig, antingen frivilligt eller blir utköpta efter en tids sjukskrivning.

Det är mycket sällan som det finns ledarskapskompetens att ta itu med problematiken och ge upprättelse till de utsatta. Det är heller inte ovanligt att chefen är en del av problematiken antingen genom sin tystnad eller genom att själv vara den som mobbar.

Vuxenmobbning är en ledarskapsfråga. Ansvaret ligger där och ingen annanstans. Det är ledarnas uppgift att stå sina anställda så nära att de direkt känner av när någon blir utsatt. Sedan gäller det att ha kompetensen att kunna ta itu med situationen. Det är ingen tjänst som går att köpa in. Det är en kunskap som måste sitta i ryggmärgen hos alla ledare.

Varje gång någon blir utköpt eller väljer att sluta på en arbetsplats pga. mobbning är en reflektion på ledarskapet. Det kan låta som hårda ord. Men med tanke på den fruktansvärda smärta som det är att vara utsatt för mobbning så måste det kallas vid sitt rätta namn.
Chefer gillar att ha ryggen fri, men i de här situationerna så går det inte att lägga ansvaret någon annanstans.

”Det var ju olyckligt att det skulle bli så här!” sa en chef till mig när hon berättade om en anställd som hade köpts ut. Jag svarade henne med icke-verbal kommunikation.
I rummet fanns en spegel. Jag lyfte av den från kroken och höll den framför henne.

Det resulterade i att hon skaffade sig den kompetens hon behövde. Idag har den arbetsplatsen inte problem med vuxenmobbning längre. Kunskap och kompetens ger trygghet och frimodighet att stå upp för den som är mobbad av sina kollegor.

Att stå upp för mobbningsoffer är att försäkra att organisationen har denna kompetens.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman