Jag sitter här hemma och tittar på mina amaryllisar som är på väg att slå ut. Kan inte låta bli att tänka på Karin Boyes fantastiska dikt: Ja visst gör det ont när knoppar brister…
Den har gett och ger mig hopp när livet inte går som jag vill. När jag behöver tålamod mitt i stormar, pandemier och förändringsprocesser som gör ont.
Jag gillar detta avsnitt av dikten bäst:
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Och trogen den generation jag tillhör älskar jag Lena Nymans tolkning:
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
