Det finns en trend som jag tycker är så tragisk. Det har krupit sig in en individualistisk och mycket självisk attityd som jag ofta läser citat om från diverse inflytelserika personer.

Så här skriver Anthony Hopkins:

“Let go of people who aren’t ready to love you.
This is the hardest thing you will ever have to do in your life and it will also be the most important thing.
Stop having difficult conversations with people who don’t want to change.
Stop showing up for people who have no interest in your presence.
I know your instinct is to do everything you can to gain the appreciation of those around you, but it’s an impulse that steals your time, energy, mental and physical health.
When you start fighting for a life with joy, interest and commitment, not everyone will be ready to follow you to that place.
That doesn’t mean you have to change who you are, it means you have to let go of people who aren’t ready to be with you.”

Detta och liknande citat används ofta som en ursäkt till att ge upp relationer. Jag tycker dock det ofta ges upp alldeles för tidigt. Det är lättare att göra sig av med de som är obekväma än att faktiskt investera i att locka fram förändring.

Att bryta en relation, att köpa ut en medarbetare, att avsluta en vänskap/bekantskap måste vara sista utvägen. Inte den första. För mig innebär det att kapitulera. Jag har gjort allt jag har kunnat. Använt mina kompetenser till att få personer att hitta vägar framåt och det har inte fungerat.

En relation innebär alltid att vi behöver vara villiga att ändra på oss själva. Självrannsakan och självinsikt går hand i hand med att relatera till “svåra” personer och situationer.

Människor är inte slit och släng produkter. Alla förtjänar ett engagemang och många försök till att locka fram det bästa.

Varje relationsavslut är ett misslyckande och en förlust. Den sista utvägen för att båda parter ska hitta harmoni.

Avslut får aldrig bli “the easy way out!”

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman