Jag har två underbara barnbarn i Denver. De är väldigt olika varandra. Den äldsta flickan älskar skolan. Hon fullkomligt jublade när det var dags för första skoldagen på höstterminen. (Eller så var hon trött på farfar som har skött barnomsorgen under augusti månad.) Det bara lyste om henne i måndags när jag gjorde henne redo för skolstarten.
Den yngsta hon älskar att vara hemma. Det är inte roligt att gå till dagis och tårarna rinner ofta när det är dags att lämna hemmets lugna vrå.
Om dessa unga damer hade varit vuxna och anställda på samma företag hade det krävts väldigt mycket av chefen. Den ena blir lätt understimulerad om hon inte får de utmaningar hon behöver. Den andra hade nog sett arbetet som något nödvändigt ont och hade behövt mycket stimulans till att ens vilja få igång motivationen.
Visst är det så det är att vara ansvarig för medarbetare. En del är helgasade och motivationen i höjden medan andra är svårstartade och framlockandet av arbetsglädjen tar tid och energi.
Att vara chef för såväl understimulerade och omotiverade samt allt där emellan kräver såväl fingertoppskänsla som relationsförmåga. Det är just detta som gör ledarpositionen så otroligt fascinerande. En nyckelingrediens för mig är nyfikenhet. Jag brinner för att lära känna vilka personerna är och hur jag kan anpassa mitt ledarskap till var och en.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
