Jag kommer aldrig att glömma mitt första möte med min handledare. Det är väldigt många år sedan nu och det finns ingen som har fått mig att växa och utvecklas mer än denna kvinna.
När vi träffades hade jag precis blivit utsatt för hatbrott och diskriminering. Detta väckte mycket inom mig och även tidigare livsbagage kom till ytan. Det var synd om mig, tyckte jag.
Missförstå mig inte. Jag anser att vi människor har rätt till både självömkan och att uttrycka smärta när livet gör ont. Jag hade dock fastnat lite och hamnat i det där farliga stadiet när vi människor tycker att någon måste göra något för att vi ska må bättre. Offerrollen.
Jag berättade om detta vid mitt första möte med min handledare och hennes kommentar var: ”So what?” (Eller som om hon på svenska skulle sagt ”Och?”
Sedan kom ett väldigt empatiskt bemötande men som hade ett tydligt budskap. Det är ingen annan som har ansvar för eller kommer att hjälpa dig att komma vidare med ditt liv. Det måste du göra själv!
Hon fortsatte att prata om att många människor har farit illa, blivit utsatta för övergrepp, hamnat i djupa kriser och fått se livet från den mörka sidan. Sedan fortsatte hon att locka fram min egen förmåga till att ta itu med mitt eget liv och inte ha förväntningar på att någon annan ska göra det för mig som jag kan och bör göra själv.
Jag är så tacksam för hennes lite brutala, men ändå empatiska sätt att skaka om mig och få mig att inse vikten av egenansvar och egenförmåga. Annars hade det nog varit stor risk att jag sällat mig till den stora skaran som tycker synd om sig själva och har fastnat i offerrollen. De som förväntar sig att andra ska leva deras liv åt dem.
När jag några veckor senare fick reda på att min handledare föddes i Auschwitz och att hela hennes familj blev gasad till döds av nazisterna, då insåg jag att den här kvinnan hade mycket auktoritet bakom sina ord.
Jag tänker ofta på detta när jag möter människor som kört fast i sin kris. Ibland vill jag efter jag lyssnat på dem en stund säga: ”So what?” eller ”Och?”
Det kommer en punkt när tillåtandet och normaliserandet måste avta och det egna ansvaret måste lockas fram.
Jag är så tacksam att min handledare visade mig vad det är att locka fram det bästa hos människor. Hon har ingen etikett på sitt sätt att arbeta. Hon har lärt sig visdom av livet. Sådan vill jag också vara. Basera min livsgärning på det verkliga livet och inte akademiska teorier enbart.
Det bästa är dock när individen själv kommer till en punkt när det där ”So what?” kommer inifrån. Min handledares sätt att agera gav näring till just detta – och jag fastnade inte i mina kriser.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman