Ibland är det så lätt att vår empati börjar skena iväg när vi möter människor som har det jobbigt. Det är väldigt viktigt att vi känner våra egna upplevelser och vår egen livsresa. Det är inte ovanligt att våra egna vandringar i livets dalgångar gör att det väcks en längtan till att vilja hjälpa andra som går igenom liknande saker.

Hur ofta stöter jag inte på människor som förlorat någon i cancer som sedan känner sig manade till att hjälpa andra i liknande situationer. Antalet före detta missbrukare som vill arbeta med att hjälpa personer med missbruksproblematik är väldigt stort. Misshandlade kvinnor som vill vara volontärer på kvinnojourer etc. etc.

Tyvärr är det vanligt att dessa personer lägger huvudet på sned i en sympatisk lyssnarställning och sedan utbrister: “Jag vet PRECIS hur det känns!”

Här gäller det att dra i nödbromsen ordentligt. Nu kan det bli farligt. Den stora faran är att tolka en persons upplevelser och liv genom eget upplevda händelser.

Glöm inte av att det alltid är individen som har tolkningsföreträde och lyssnaren kanske inte alls förstår precis hur det känns.

Att vara empatisk handlar bl.a. om att inse att klientens upplevelse är den som räknas och inte vår egen erfarenhet eller egen livsresa.

Detta gäller även när det kommer till att bearbeta en svår situation. Det som fungerar för en person kanske är rent destruktivt för en annan.

Egna erfarenheter är bra när detta perspektiv på tolkningsföreträde sitter i ryggmärgen.

Ecce homo = Se människan. Se individen. Lyssna på henne. Låt honom tolka sitt eget liv. Vi kan aldrig förstå PRECIS hur det känns, men genom genuin empati kan vi försöka känna och tänka på det vis som individen tolkar sin egen livsresa.

Jag är expert på mitt liv och andra är experter på sina!

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman