Det uttrycket känner många igen. Det ligger mycket i det. Det handlar om att innan jag börjar bry mig om hur andra har det, behöver jag se hur jag har det själv
Obearbetade människor kan göra otrolig skada. Arbetar vi då som ledare eller inom behandling eller utbildning blir detta ett viktigt ansvar. Samtliga positioner innebär makt över andra individers liv. Hur otroligt viktigt blir det inte då att inte låta det personliga bagaget påverka andra.
När jag pluggade psykoterapi samt ledarskap i USA var en lämplighetsprövning ett intagningskrav. Detta involverade både självutgivande texter samt intervjuer. Skolan var inte intresserad av att utbilda personer som inte var lämpliga att arbeta inom yrket.
Utöver detta så var det obligatoriskt att under utbildningens gång gå i egenterapi och/eller handledning. Att titta på våra egna liv och bearbeta saker innan vi börjar arbeta med andra människor.
Under utbildningen var utlåtanden under praktiken väldigt viktiga. Om handledaren på en praktikplats ifrågasatte lämpligheten kunde detta leda till att personen fick avsluta sin utbildning.
Varför jag skriver om detta är för att jag tror att vi behöver skärpa kraven för människor som arbetar med andra människor.
Har du träffat ledare, behandlare, handläggare eller pedagoger som saknar självinsikt och självkännedom? Jag tycker mig höra ett rungande JA.
Hur landar detta hos er? Är inte egenreflektion och handledning en självklarhet för alla som har makt över andra genom sin yrkesutövning?
Det borde det vara, anser jag.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
