Jag kommer att säga något kontroversiellt. Det handlar om hur viktigt det är att vi människor tar aktiv del i våra liv. Sverige har tyvärr ett system där det fungerar att checka ut. Att ”sjukskriva sig” eller att låta veckor och månader gå utan att ta ansvar för sitt eget liv.
Ingen människa mår bra av att inte aktivt ta ansvar. Det är en del av att vara vuxen. När vi har ett system som ger utrymme för människor att inte gå upp på morgonen, inte bry sig och bli försoffade, då är det något som gått fel.
Missuppfatta mig inte. Jag är den förste som förespråkar att en människa har rätt att VARA i kris och att det finns perioder i livet när vi måste tillåta oss själva och andra att få ha det jobbigt. Absolut. Men även under dessa perioder visar all forskning på att det bästa för en människa är att vara kvar i sina rutiner och strukturer. Inte isolera sig, sjukskriva sig och bli passiv. Det går att hitta vägar att fungera även om det är reducerad kapacitet under en kort period.
När jag under några års tid hade mycket inblandning i boenden för ensamkommande flyktingungdomar var jag ofta förvånad över hur personalen skickade starka signaler till ungdomarna att det var OK att checka ut från livet. Att isolera sig eller ta på sig beteenden som är socialt helt oacceptabla. Genom hot, våld eller asocialt beteende göra som man vill. Detta ska inte personalen skyllas för, de hade inte fått den kompetens som behövs för att bemöta dylika beteenden eller sätta gränser. Därför normaliserades något som absolut inte skulle ha normaliserats. Inte undra på att den mentala ohälsan ökar. Vi har skapat detta själva genom att vara tillåtande av sådant som inte ska eller bör tillåtas.
Som specialist inom krishantering är jag övertygad om att den största inkompetensen inom krisstöd är oförmågan att sätta gränser. Att inte göra detta är kärleks- och empatilöst.
Jag ser ungdomar som är i kris och antingen bor hemma med föräldrar som inte sätter gränser. Ungdomar som tillåts sitta och spela dataspel eller andra många gånger destruktiva beteenden av oansvar och apati. Gränslöshet är dock inte svaret.
Många vuxna ”sjukskriver sig” och intar en passiv inställning till sitt eget liv. Även detta är något som är allt annat än konstruktivt från ett krishanteringsperspektiv.
Krisstöd är inte samma som mesighet eller gränslöshet. Vi måste vässa kompetensen inom krishantering, det kostar för mycket i mänskligt lidande och ekonomiskt att inte göra så.
Det jag kritiserar är således inte individen, utan strukturerna som inte hjälper individen att sätta de gränser som är sunda. En människa i kris har många gånger inte förmågan och då måste strukturerna ge stöd och vara en stabil krycka.
Innan alla går igång låt mig upprepa:
Missuppfatta mig inte. Jag är den förste som förespråkar att en människa har rätt att VARA i kris och att det finns perioder i livet när vi måste tillåta oss själva och andra att få ha det jobbigt. Absolut. Men även under dessa perioder visar all forskning på att det bästa för en människa är att vara kvar i sina rutiner och strukturer. Inte isolera sig, bli sjukskriven och bli passiv. Det går att hitta vägar att fungera även om det är reducerad kapacitet under en kort period.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
