Det går en våg av positiv psykologi och positivt tänkande över alla social medier. Människor älskar att lägga upp käcka meddelanden som handlar om att välja att må bra, att se och tänka positivt. Det ligger mycket gott i detta. Människor vill undvika det som är negativt och nedbrytande.
Baksidan av detta mynt är att vi människor har ibland behov att få vara i det negativa. Att få vara arga, ledsna, besvikna, sårade och må allmänt skit. I dessa stunder behöver vi våra medmänniskor. Personer som är trygga nog i sig själva att tillåta livets baksidor utan att fly.
Tyvärr är det vanligt att de positiva människorna väljer bort personer som faktiskt behöver dem mest. De personer som inte orkar eller vill vara positiva.
Om vår positivitet inte är stark nog att kunna hantera en människa som har det tungt, då blir det naket och billigt. Det blir som Kejsarens Nya Kläder. Självbilden är att livet är positivt och fantastiskt och självkänslans skrud är vacker och klädsam. Verkligheten är dock annorlunda. Det är som att gå omkring i Gladpack och varenda fettvalk och skavank syns.
Äkta positivitet kan härbärgera och omfamna den som behöver en medvandrare mitt i det mörka. Utan att skuldbelägga eller trycka ner. Kärleken dras till de behövande den isolerar inte omgivningen när de behöver den som mest.
En positiv yta utan djup är inte mycket värd.
En väninna till mig berättade att hon gjorde ett experiment på Facebook. Hon skrev varje dag något klämkäckt och positivt om att välja att må bra. Hon fick massor av GILLA och kommentarer. Sedan skrev hon en dag något som uttryckte att hon tyckte livet var tungt och att hon mådde skit… skillnaden i respons var markant, nästan ingen reaktion eller kommentar. Borde det inte vara tvärtom??
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
