Jag fick ett meddelande från en fantastisk man. Han är ledare på ett stort företag i Sverige. Efter att ha varit på ett seminarium med mig där jag hade utmanat till engagemang, bestämde han sig för att ta mina ord och göra dem till handling.

Jag talade om det faktum att alla ledare kontinuerligt har personer bland sina anställda som är i kris. Det kan vara kriser som är relaterade till jobbet, men även saker i privatlivet som gjort att det känns tufft.

Tendensen hos många ledare är att inte engagera sig. Att ge utrymme till den anställde. Eller stoppa huvudet i sanden.

Men hur går det? Är undvikande ett sunt beteende? Det kan det vara om den anställde efter att ha blivit erbjuden interaktion ber om att få utrymme och avskildhet eller tydligt visar icke verbalt att de inte önskar engagemang.

I en tid när psykisk ohälsa ökar. När det inte är ovanligt att medarbetare har perioder av nedstämdhet, ångest eller irritation! Då är det av yttersta vikt att en ledare vet hur man leder. Undvikande kommer aldrig att vara ett karaktärsdrag hos en god ledare.

Den här chefen tog mig på orden och istället för att undvika problematiken bestämde han sig för att i rollen som ledare komma de anställda nära.

”Så jäkla obekvämt!” uttryckte han sig när han närmade sig personer som han visste eller anade hade utmaningar som påverkade dem på arbetet.

”Ulf, du sa att jag skulle vara ledare och inte terapeut!”

Och det var med den inställningen som han närmade sig de i personalen som hade det trassligt.

Om en persons känslotillstånd påverkar deras arbete, professionella interaktion med kollegor/kunder eller produktivitet, då är det inte en enskild angelägenhet. Denne chef gjorde helt rätt i att närma sig sina medarbetare.

Nyckelorden han hade med sig var erbjuda, empati och partnerskap.

Han synliggjorde det han och alla andra såg utan att vara fördömande.

Att bli sedd, hörd och bekräftad kan betyda extra mycket när batterierna behöver laddas.

”Jag var inte där för att lösa mina anställdas utmaningar. Jag ville bara uttrycka stöd och support och fråga hur de mådde!”

Han fortsätter.

”Eftersom jag visste vad jag skulle göra och vad jag inte skulle göra kände jag mig trygg.”

Resultatet av det hela blev lysande. De anställda kände ingen skuld eller skam och började prata om vad de behövde för att hantera sina liv.

Att våga komma kriser nära är första steget i god kriskompetens.

Chefen berättar att samtliga personer som han närmat sig har visat stor uppskattning och har känt att hans agerande hjälpte dem i deras egen hantering.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman