Jag tänker sticka ut näsan igen. Jag arbetar med ett stort antal organisationer i många delar av världen och träffar kvinnor och män från olika kulturer. De klär sig på väldigt många olika sätt. Allt från hijaber till djupa urringningar, hängiga byxor och jeans som visar välhängda bulor. Jag har sett det mesta när det kommer till klädsel och utstyrslar.

En fantastisk kvinna jag känner arbetar med kriminella gäng i en av de väldigt utsatta statsdelarna i Göteborg. Hon pratar med glöd om alla människors lika värde. Hur alla människor har rätt att bli bemötta med empati och värme. Hela hon lyser av harmoni. Hon är ingen människa som gör mycket väsen av sig och kanske är det därför som hon får tillgång till människor som andra misslyckas med. Hon och jag har mycket gemensamt. Vi arbetar med hedersrelaterade situationer och möter människor med väldigt kolliderande värdegrunder. Vi arbetar också båda två med att samtala med radikaliserade unga människor som sitter fast i fanatism och fundamentalism.

Det är få människor som jag känner som lever ut detta med människors lika värde på ett sådant starkt sätt som denna kvinna.

Idag hade jag bestämt mig för att ställa frågan till henne om hennes klädsel. Hon är alltid klädd i hijab. Så jag frågar henne om hon känner sig förtryckt som kvinna och om hennes man tvingar henne att klä sig på detta viset. Hon skrattar gott och säger att om det är någon i deras förhållande som är förtryckt så är det nog han.

En kvinna som lever ut det som är jämställdhetens patos: Alla människors lika värde.

Hon fortsätter att berätta att många kvinnor känner sig förtryckta åt henne och tolkar hennes liv som om hon lever ett liv som inte alls stämmer med hennes egen livstolkning. Hon pratar om hur dessa kvinnor är de enda i hennes liv som fått henne att känna sig förtryckt. De som går emot allt vad empati heter och tar sig rätten att tolka hennes liv baserat på deras egna värderingar och filter.

Hon berättade för mig hur ofta hon hade fått höra av andra kvinnor i Sverige att hon är förtryckt. När jag frågar hur hon hanterar det skrattar hon och säger.

”De är inte experter på mitt liv!”

Det fick mig att tänka på hur ofta jag säger i mina föreläsningar att alla människor är experter på sina egna liv och har tolkningsföreträde. Utbildningsdeltagarna brukar nicka instämmande och tycka att det jag säger är sant.

Men samma personer tror jag skulle säga till min väninna i Göteborg att hon är förtryckt pga. sin hijab…så mycket var det tolkningsföreträdet värt.

Vad menar vi när vi säger att alla människor är experter på sitt eget liv? Är det så länge de håller med om våra värderingar, eller får de ha sina egna?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman