Vad menar jag med detta uttryck? Det ryms mycket i detta.
Ett empatiskt sätt att arbeta med och möta människor måste inkludera att hjälpa individen att göra en konsekvensanalys av sina beteenden. Alla människor har rätten att göra vilka val de vill. Det handlar om att människan är autonom. Vi får aldrig stjäla rätten att välja från dem som vi arbetar med.
Däremot är ett empatiskt sätt att relatera till människor att hjälpa dem se vilka konsekvenser dessa val har. Om jag väljer att göra något som skadar mig själv eller andra får detta konsekvenser. Detta är inte svårt att locka fram för den som är kompetent i att engagera sig i och bygga allianser med människor.
Empati handlar att komma en människa så nära att vi kan se med deras ögon, höra med deras öron och känna det som de känner – och ett steg till – det handlar om att se hur de tolkar dessa intryck. Om vi vill en människa väl – vilket är en grundläggande empatisk kompetens – då kommer personen att bjuda in oss i deras värld och i deras sätt att fatta beslut. Vår uppgift är då att guida dem genom en konsekvensanalys.
Att hjälpa en människa som inte är i balans med att sätta gränser handlar alltså om att hjälpa dem att sätta ord på sina egna gränser. Inte lägga ord i munnen på personen, utan locka fram de egna orden – de egna gränserna och konsekvenserna.
Den auktoritäre personen pekar med hela handen och talar om vad det är som gäller.
Den sympatiske personen är följsam och mesig, hoppar gärna över gränssättandet och tycker det är viktigare att vinna respekt.
Jag skulle vilja påstå att en av de största utmaningarna vi har är att hjälpa en person att definiera sina egna gränser och konsekvenser. Det är så lätt att falla in i antingen det befallande diket (som vi ofta kallar att vara tydlig, eller om vi jobbar med unga, att våga vara vuxen). Eller så faller vi in i det följsamma diket där vi tror att bygga en allians är att se mellan fingrarna när det gäller struktur och krav.
Empatiska konsekvenser handlar om ett framlockande förhållningssätt där orden för de ramar som personen ska hålla sig inom kommer från denne själv.
Jag brinner så enormt mycket för att återerövra vad empati verkligen betyder. Det har blivit ett ord som hamnat i någon slags mjuk kategori där medkänslan förväxlas med sympati och rent ut sagt mesighet.
En bra behandlare, en kompetent ledare och en duktig pedagog vet hur vi lockar fram den delaktigheten som ger en trygg struktur. EN struktur som är internt designad tillsammans med dem vi har förmånen att möta.
När vi lyckas att locka fram denna fantastiska konsekvensanalys genom vårt empatiska sätt att relatera, då kommer vi se hur människor hjälper sig själva och gör stora framsteg. Många gånger kommer vi dock i vår iver att hjälpa i vägen. Kanske för att det blivit fult att prata om gränser och konsekvenser?
Vad väcker gränser och konsekvenser för känslor inom dig? Behövs det? Var tycker du ramar, struktur och livsregler ska komma från?
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
