Detta skriver jag med tillstånd av personen i berättelsen.

För några år sedan drabbades mannen av panikångestattacker. Detta var både skrämmande och fruktansvärt obehagligt. Han hade svårigheter att fungera på arbetet och det slutade med att han kontaktade primärvården.

Efter ett 10 minuters besök gick han därifrån med recept på ångestdämpande tabletter med den aktiva substansen Bensodiazepiner samt en sjukskrivning. Budskapet han fick var tydligt: Du är sjuk.

Han beskriver hur denna sjukdomsförklaring påverkade honom psykiskt. Han kände sig sämre och pga. skam och okunskap upplevde han sig marginaliserad och åsidosatt från kolleger och vänner.

Det tog honom ett år att komma tillbaka i arbete. Han hade då även utvecklat ett beroende av det narkotiska preparatet, vilket enligt honom det aldrig var svårt att få nya recept på. Han träffade inte samma läkare någon gång under detta året. Allt hanterades av allmänläkare utan psykiatrisk specialistkompetens.

Han bestämde sig att sluta med medicineringen i samband med att han återgick till arbetet. Det resulterade i att han fick en psykos (vilket inte är ovanligt om man abrupt slutar med benso). Då kontaktade han en privatpraktiserande psykiater som hjälpte honom att sätta ut medicinen med professionell kompetens.

Han var tillbaka i arbete och allt flöt på. Efter en personlig kris när en familjemedlem som stod honom väldigt nära dog i cancer började han känna ett bekant tryck över bröstet. Han blev livrädd att ångesten skulle komma tillbaka.

En kväll får han en kraftig panikångestattack och tänker med fasa att han nu måste genomgå det helvete han upplevt tidigare. Motståndet att söka vård var enormt starkt.

En bekant till honom hade varit på ett chefsnätverk och hört mig tala om kriskompetens. Han hade lagt mitt namn på minnet och bestämde sig för att googla och hitta mig.

Det var en mycket rädd man som kontaktade mig. Han beskrev sin situation och berättade att han haft flera panikångestattacker den sista tiden och inte visste varken ut eller in.

Jag lyssnade på hans berättelse och min respons skulle man kunna sammanfatta i att jag var normaliserande och tillåtande. Att patologisera en normal krisreaktion är inget annat än inkompetens. Hans ångest var fullt förväntad och en naturlig reaktion på en stark förlust av en älskad familjemedlem.

”Menar du att jag inte är psykiskt sjuke eller har psykisk ohälsa?”

Jag förklarade att det är snarare tvärtom. Han har en fantastisk psykisk hälsa som tillåter sig själv att vara i kris.

Jag återger inte allt som sades, men det jag gjorde var att hjälpa honom bort från den katastrofiering och rädsla som höll på att förtära honom.

Jag hörde lättnad och hur mitt bemötande krockade med hans tidigare erfarenheter.

Nästa samtal talade vi om hur han härbärgera eller stå ut med det faktum att han har panikattacker. Jag lockade fram hans egna strategier som inte alls handlade om medicinering. Istället för att fly bort från ångesten ville han nu använda de resurser som fungerar för honom att stå ut med den.

Han valde att berätta för sin chef att ångesten hade kommit tillbaka. En mycket kompetent ledare som direkt insåg att arbetsplatsen behövde göra utrymme för honom. Han citerar chefen: ”Hade du brutit benet hade vi velat ha dig här för du sitter inte vid din dator och jobbar med benet, eller hur? Nu har en fraktur på själen och då vill vi också ha dig här, för du har mycket som fungerar som vi kan använda!”

Inte en enda sjukskrivningsdag. Fem stödsamtal. Och som han säger själv.

”Fan va mycket jag har lärt mig av detta!”

Detta är en förenklad sammanfattning men det borde vara en tankeställare på hur vi bemöter människor i kris.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman