Nu är vi alla förbaskat trötta på pandemi och kris, eller hur?
Det märks att många har kort stubin, är trötta, uppgivna och även väldigt sårbara.
Både försvars- och attackmekanismer är aktiverade.
Att få ventilera och pysa är viktigt. Frustrationer måste få komma ut.
Lätta på trycket gör vi alla på olika sätt och det är ett legitimt behov.
Hur vi ventilerar är dock något som behöver pratas om. En del människor lever i en slags villfarelse att om de är trötta och slitna så är det ett frikort för att kunna bete sig illa mot andra. Det faller under förmätenhet och social inkompetens.
Att såra andra människor är aldrig försvarbart, punkt slut.
För att förebygga detta är det viktigt att vi identifierar var våra trygga kanaler är, där vi kan ventilera, utan att någon far illa.
Jag var i kontakt med en stor arbetsplats i norra England nyligen där det var oerhört mycket turbulens. Trött sjukvårdspersonal som hade legitima anledningar till att vara helt slut. De behandlade såväl varandra som patienter snäsigt och var oförskämda. Konflikter mellan kollegor och anmälningar från patienter sköt i höjden.
Ledningsgruppen kontaktade mig och var förtvivlade. Situationen var akut. De hade problem med sin personal.
Jag engagerade mig i ledningsgruppen och byggde en god allians. Vi bollade läget fram och tillbaka och efter någon timme så guidade jag fram ett fokus som de själva satte ord på: Problemet var inte personalen. Problemet var ledningsgruppen.
De hade fallerat i sitt ansvar att tillgodose att personalen hade konstruktiva kanaler för sina frustrationer. Detta behövde åtgärdas.
Tillsammans lockade vi fram en handlingsplan som handlade om att varje chef fick i uppdrag att lyfta frågan tillsammans med sin personalgrupp om var och hur de kan ge uttryck för sina legitima frustrationer, utan att det sårar dem själva eller andra. Receptet blev: 90% bekräftelse, tillåtande och normaliserande av behovet att få ventilera samt 10% av att locka fram gemensamma förhållningssätt på var gränserna går. När och var det inte är OK att pysa.
Det tog två veckor för denna stora arbetsplats att vända en negativ spiral neråt och lyfta både personal och inställning till arbete och uppdrag.
Hade ledningsgruppen fortsatt fokusera på problemet och inte på sig själva som ledningsgrupp i relation till personalen, då hade denna vändning inte skett.
Var är de trygga kanalerna för att ventilera frustrationer på din arbetsplats eller i din kontext? Att inte kunna identifiera dessa är en varningsflagga som behöver lyssnas på och åtgärdas.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
