Den valda ensamheten kan vara så otroligt skön. Så stärkande att bara få vara själv och göra det som känns bra för själ och hjärta.

Lika skön som den valda ensamheten kan vara, lika smärtsam kan den påtvingade ensamheten upplevas.

Det är något sjukt (och jag har sagt detta förut,) att det finns så många människor som kämpar med ensamheten. Vi bor på en planet som har hur mycket människor som helst och ändå räcker vi inte till för varandra.

Den som kämpar med ensamheten går ofta igenom ett felsökningsschema och frågar vad det är för fel på honom eller henne. Utanförskapskänslor äter på självförtroendet och självkänslan på det mest smärtsamma sätt. Tårarna kommer och förtvivlan sätter in.

Så lägger vi hela bördan på den som är ofrivilligt ensam till att ta initiativ, att ta risker, att utsätta sig för faran att åter igen hamna på överblivna kartan.

Jag tar upp det här med ensamhet med regelbundenhet för jag hör om det så ofta. Det ligger inte på den ensammes ansvar att ta alla initiativ, det är allas vårt ansvar.

Ensamhet är inte bara något som den som lever ensam känner. Jag var i en relation och levde inpå en människa dygnet runt. Jag kände mig väldigt ensam trots att jag fysiskt inte var allena. Osunda relationer har ofta detta kännetecken.

En del skyddar sig med att säga att de trivs med ensamheten, samtidigt som hela deras inre törstar efter gemenskap. Tidigare sår och erfarenheter har gjort att det inte är intressant att utsätta sig för mer smärta.

Jag skriver inte detta för att någon ska känna sig skyldig för något. Jag vill bara att vi kontinuerligt ska tänka på att sträcka ut handen till människor i våra bekantskapskretsar. Varför ska de behöva betala dyra pengar för att prata med en terapeut när det inte är något fel på dem? Mänsklig kontakt är så mycket värt. Låt oss inte göra det till en bristvara.

Lyft luren och tjöta lite med någon som du inte ringer till så ofta! Får du ett meddelande på Facebook så SVARA och ge personer ett erkännande att du ser dem, att de finns! Skicka lite goa SMS istället för att spela Candy Crush på telefonen. Var inte rädd för att störa! Och om du vet att människor har det tufft, närma dig dem! Du förstår snart på deras kroppsspråk, mimik etc. om ditt närmande inte känns bra.

När jag känner mig ensam har jag lätt för att tro att det är något fel på mig. Jag har fått lära mig att kolla deodoranten och inse att det inte är jag som äger problemet. Vi har bara skapat ett väldigt sjukt samhälle där den icke valda ensamheten finns med som ett gissel som vi måste bekämpa tillsammans.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman