En människa som är i akut kris måste få utrymme att reagera. I vår roll som ledare är det viktigt att vår kriskompetens inkluderar att vi vet hur vi ska bemöta en person som precis blivit drabbad av en förändring i livet.

Här är ett exempel. En kvinna blev på en julfest utsatt för sexuella trakasserier av två medarbetare. Utan att gå in på detaljer så fick hon erfara det som blev uppmärksammat av de fantastiska Me-Too uppropen. Oacceptabla beteenden som ingen ska behöva utsättas för.

Hela incidenten tog henne väldigt hårt och hon hamnade i akut kris. Hennes krisreaktion var en förtvivlan blandat med en intensiv ilska. Hon pendlade mellan tårar och aggressiva utbrott.

Hennes chef var en mycket kriskompetent kvinna som visste hur hon skulle bemöta sin medarbetare. Hon skapade utrymme för henne att få vara i sin kris. Hon var både tillåtande och normaliserande av dessa nödvändiga krisreaktioner. Försökte inte komma med prematura lösningar utan väntade in den utsatta kvinnan genom att vara både närvarande och ackommoderande.

Bemötandet som kvinnan fick av sin chef säger hon i efterskott hjälpte henne enormt mycket i såväl hantering och bearbetning av den inträffade krisen.

I handledning berättade chefen för mig att hon i samma arbetslag hade en annan kvinna som hade beteenden som påverkade arbetslaget väldigt mycket i negativ bemärkelse. Hon hade extremt kort stubin vilket gjorde att alla kollegor gick på äggskal runt henne. Det fanns ingen i arbetslaget som inte visste om att denna kvinna hade för många år sedan blivit utsatt för kränkande behandling på en tidigare arbetsplats. Hon ältade detta mycket och ofta vilket gjorde henne till en person som kollegor ville undvika till vilket pris som helst.

”Om jag skulle normalisera och tillåta hennes beteenden på samma sätt skulle det inte kännas rätt.” uttryckte hon till mig under handledningen.

Precis så är det. En person som har kört fast i sin kris och inte kommit vidare bör inte bemötas på samma sätt som en person som är i ett akut kristillstånd. Båda individerna har rättigheten att bemötas med empati. Men i det senare exemplet skulle det vara destruktivt att normalisera ett beteende som inte ska normaliseras.

Här är det viktigt att en ledare har en fingertoppskänsla. När ska jag använda mig av kriskompetens vid akut kris och när behöver jag ha kompetensen till att använda Motiverande kommunikation (MI).

En medarbetare som har kört fast i destruktiva beteendemönster pga. obearbetade kriser bemöter vi inte på samma sätt som den som är mitt i ett akut krisläge.

Den nödvändiga fingertoppskänslan kommer som ett resultat av att ledaren känner sig trygg i båda scenarier. Ledaren är både kriskompeten såväl som trygg i sina kunskaper kring Motiverande kommunikation (MI). Ledaren är ingen terapeut, utan avslappnad i sin roll att leda medarbetare oavsett om krisen är akut eller något som medarbetaren kört fast i.

Spännande kompetenser att utveckla för alla ledare.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman