Förhalning – är det någon som känner igen detta? Att inte få tummen ur att göra det vi borde. Dilemmat som vi känner när vi vet vad vi mår bra av att göra, men hela kroppen och själen vill hitta tusen ursäkter att inte anstränga oss.
Jag har märkt att detta ofta blir ett mönster för människor som fått livet avbrutet av ovälkomna kriser. Det är svårt att hitta energin att komma tillbaka till en vardag igen.
Den där förhalningen skapar skuldkänslor. Vi lever inte som vi egentligen vill.
Jag tror det bästa är att normalisera detta fenomen och inse att många av oss fungerar på det viset.
Att inte fastna i apati och oförmåga blir viktigt.
* Inse att denna förhalning är helt förväntad och normal.
* Sätt inte orealistiska målsättningar för dig själv utan ta små steg tillbaka till initiativförmåga och entusiasm. Om du lägger för stora förväntningar på dig själv är risken stor att det skiter sig och att du blir besviken på dig själv.
* Små steg och kortsiktiga målsättningar för oss sakta men säkert framåt. Jag tror nyckeln ligger just där. Lägg inte ribban för högt.
Ingen av oss behöver hjälp med skuldkänslor, det är vi väldigt bra på att generera på egen hand.
Låt oss istället uppmuntra varandra att med små steg och nåbara målsättningar jobba på att leva som vi egentligen vill leva.
Visst är det härligt att vara människa. Ofullkomlig och fantastisk.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
