Det finns ett karaktärsdrag som jag tycker är en enorm bristvara: Förmågan att be om ursäkt.
Det ligger en sån enorm kraft i att få höra ett förlåt när någon har sårat oss. Oavsett om det var med flit eller en översikt, ett misstag. Det är frigörande.
En del människor vill inte ha en ursäkt. De har hittat sin identitet i att vara kränkta. Att be en sådan person om förlåtelse är som att stjäla hela deras manus. Det är väldigt häftigt att se hur en lättkränkt människa reagerar på en ursäkt. De tappar fattningen.
Många människor är tyvärr alldeles för lättkränkta..
Vad är det som gjort att vi utvecklat en nästan reflexmässig respons till misslyckanden och misstag? ”Ingen ska säga att det är jag som begått ett misstag.” Vad är vi rädda för? Behovet av att ha ryggen fri, bygger det på en rädsla för straff?
Jag begår misstag. Det är en del av livet. Gud bevare mig för människor som inte inser att de har förmågan att såra andra. Och vad är det då som är så svårt med att be om ursäkt? Varför sitter det så långt in.
Eller så kommer det som gör en ursäkt helt urvattnad. ”Jag ber om ursäkt…men…”
Detta men gör att ursäkten förlorar väldigt mycket av sin kraft och framstår inte som genuin.
Jag har suttit i handledningar och varit mentor i så många sammanhang och situationer där en incident eller utmaning ska avhandlas. En mycket vanlig respons är att de inblandade börjar med att se till att ingen kan lägga ansvaret på mig. Försvarsmekanismerna är på helspänn.
Gör du fel? Be om ursäkt, utan undanflykter. Och även om din avsikt inte vara att göra fel, men mottagarens tolkning är olik din. Tänk då på att det alltid är individen som har tolkningsföreträde på sitt eget liv. En ursäkt handlar inte om dina intentioner, utan om hur mottagaren upplevde situationen.
Det är bättre att be om ursäkt en gång för mycket än en gång för lite. Att be om ursäkt urholkar inte din självkänsla och ditt självförtroende. Däremot gör bristen på att genuint be om förlåtelse mycket skada på den drabbades självbild.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
