En utmaning som många uttrycker till mig handlar ofta om gränssättning. Många som arbetar med människor upplever detta som svårt.
Vi vill inte i ett förlegat sätt att peka med hela handen och samtidigt så kräver många situationer att det finns gränser. Särskilt när det gäller beteenden som påverkar arbetsmiljön för såväl individer som grupper.
Utan gränssättning kan vi inte guida människor och föra processer framåt.
När något är jobbigt, då är det lätt att vi undviker det och låter det vara. Vi skyller på det ena och det andra för att slippa ta tag detta oundvikliga…att sätta gränser.
Det har forskats mycket på gränssättande, inte minst inom ledarskap, pedagogik och behandling. Jag minns paradigmskiftet i mitt eget liv när jag började förstå vad gränssättning handlar om. Det är inte JAG som ledare, pedagog eller behandlare som ska sätta gränser. Det är inte i vare sig din eller min arbetsbeskrivning.
Gränssättning handlar alltid om ett VI!!!
TILLSAMMANS med den eller de personer som behöver hålla sig inom ramarna lockar vi fram dessa avtal. När människor själva får sätta ord på sina egna gränser blir det en ägande-känsla. Det är inte någon annans förhållningsorder som ska levas upp till, utan det är individens egna. Människor responderar mer till sina egna ord än till andras.
Jag har varit med i många år och jag vågar säga att när vi går in och sätter gränser ÅT människor istället för MED människor, då går det åt pipsvängen och förtroendekapitalet devalveras och det blir ingen hållbarhet.
Nej, jag är ingen velourklädd Kum Ba Yah kille som är gränslös. Jag älskar gränser. Särskilt mina egna som jag sätter för mig själv. Men jag har slutat sätta gränser för andra. Nyckeln är att framkalla. Googla på det engelska ordet EVOKE…denna fantastiska kompetens att locka fram det bästa i människor.
Låt oss sätta en ny ram kring gränssättande. Det är inget som ska levereras, det handlar om att människor ska inkluderas. Hur ser det ut i kompetensbanken?
Har du den strängen på din lyra?
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
