Jag tror det är viktigt att vi pratar om trovärdighet när det gäller förändring som ska bli hållbar. Det måste finnas en balans mellan erfarenhet och formell kunskap.
Ledarskap: Jag har pluggat ledarskap på ett par välrenommerade lärosäten. Jag lärde mig massor, men det räckte inte. Varför? Många av teoretikerna och akademikerna var sprängfyllda med formell instuderad kunskap som de gärna delade. Väldigt värdefullt.
Men de flesta av dem saknade skit under naglarna. De hade väldigt lite praktisk ledarskapserfarenhet. En av professorerna som jag lärde känna berättade att detta är den akademiska världens stora dilemma. När han dessutom beskrev vilket revirpinkande och vilken fruktansvärd arbetsmiljö som råder många gånger i den akademiska världen, höjde jag på ögonbrynet. Att inte leva som man lär – eller att inte ha levt ut det man lär ut – det gör att i alla fall jag ifrågasätter trovärdigheten.
Men…ingen av oss kan förvänta oss att få allt serverat på fat på ett och samma ställe. Det gäller att ta godbitarna och sätta ihop den kompetens vi behöver.
Jag har även haft mentorer inom ledarskap som inte har någon akademisk eller formell kunskap alls. De hade erfarenheter. Fantastiska personer som har lärt sig genom att göra. (Tyvärr har deras misstag sårat många, men det har jag skrivit om i tidigare inlägg). Summa summarum är dock att det finns fantastisk informell kompetens som vi måste lära oss utav.
Det är vårt ansvar som ledare att hitta balansen. Jag vill inte ha ledare som hoppar på ett ben där teorier inte har fått möta verkligheten. Jag vill heller inte ha ledare som hoppar på det andra benet och har ett kunskapsförakt. Jag vill ha ledare som går med båda benen och som har hittat balansen. Det ger trovärdighet. Det ger också hållbarhet.
Detta gäller inom så många områden. Balans mellan erfarenhet och formell kunskap är vårt ansvar gentemot de som är mottagare av det vi levererar.
Jag lyssnade på en föreläsning för en tid sedan av en mycket känd psykoterapeut i USA. Efteråt ställde jag frågor och det var som att tala med en uppslagsbok. Total avsaknad av social förmåga. Jag kunde inte låta bli att fråga var vederbörande träffar klienter.
”Det har jag inte tid med. Jag har inte erbjudit terapi på över 30 år. Min passion är att föreläsa!”
Den kände psykoterapeutens trovärdighet tog expresshissen till källarplanet.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
