”Om du gör något för mig som jag kan eller bör göra själv – då bidrar du till min ångest!”

Så skrev en kvinna som bodde på ett behandlingshem och arbetade med att få ordning på sitt liv. Hennes kritik mot personalen var att de var för goda. De gjorde för mycket. De lät henne inte reda ut sitt eget liv själv. De stal från henne genom att göra sig till experter på hennes liv och inte låta henne själv reda ut saker och ting.

Detta får mig att tänka på många boenden jag varit i kontakt med de senaste åren i mitt arbete. Jag har träffat personal, kontaktpersoner, godemän och andra eldsjälar.

Personer som har engagerat sig väldigt mycket i ungdomar som flytt till Sverige. Men ibland undrar jag om vi har hjälpt eller om vi har stjälpt?

Sverige är väldigt bra på att göra saker ÅT människor istället för att lära dem att göra saker själva. Ja, jag anser att en del av de boenden jag varit på är curling-boenden. Personalen känner att det är deras uppgift att lösa problem åt ungdomarna istället för att ge dem redskapen till att göra det själva.

Kanske är det så att vår svenska välfärd har den kulturen. Att vi förväntar oss att någon annan ska göra något när vi hamnar i en svår situation.

Jag minns en kvinna för flera år sedan som hade en tonårsdotter som hade drogproblem. Hon var vansinnigt arg för att samhället inte gjorde något. Ingen tar ansvar!

Under alla år som jag arbetat med människor i kris och/eller missbruk har jag ALDRIG träffat på någon som kommit vidare i livet utan att ta EGET ANSVAR. De som fastnar i sin kris och sina missbruk är de som ropar efter hjälp genom att någon annan ska ta ansvaret som de själva äger.

Det finns ingen annan som kan bearbeta våra kriser åt oss. Ingen annan som kan ta itu med våra beteenden och missbruk i vårt ställe. Ansvaret ligger alltid och kommer alltid att ligga på individen.

Varför är det då så vanligt att vi försöker lösa människors problem åt dem? Jag har funderat så mycket på detta den sista tiden. Jag ser många människor som kört fast, som står i svåra situationer och inte kommer vidare. Och det är inte ovanligt att jag konstaterar att det är de som finns runt omkring dessa individer som orsakat att de fastnat. Tror vi att människan har förmågan att komma vidare får vi inte stjäla den förmågan från dem i vår iver att vilja hjälpa.

Hur landar detta hos er?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman