Vi var på väg upp i hissen i skyskrapan i London. Det var jag och HR chefen på ett företag med ett 50-tal anställda. Det var då hon utbrast att på detta bygget så sitter dysfunktionen i väggarna. Hon hänvisade även till svängdörren nere i entrén när hon beskrev den höga personalersättningen. ”Här blir inte människor långvariga!”

När jag hör liknande utsagor tänker jag: Jag har genom alla år aldrig stött på en situation där det sitter i väggarna. Det är ofta en eller flera personer och de kanske klättrar på väggarna, men de sitter oftast bakom ett skrivbord och har namn!”

Min nyfikenhet växte när vi for upp med hissen. Jag skulle få träffa gruppen av ledare för företaget. Sammanträdesrummet hade en stämning där man kunde skära med kniv i luften. Mycket spänt. Ansträngda leenden som kommunicerade raka motsatsen än vad de sa verbalt. ”So nice to meet you!” med läpparna…”Vem fasen är du och vad gör du här?” med den mycket kraftigare icke-verbala kommunikationen.

Mötet började och gruppen satt med armarna i kors och tittade ner i bordet, eller på den ambitiösa mötesordningen som HR chefen hade gjort i ordning.

MOTSTÅND! Starka motstånd och problem som krävde lösningar. Det var inte första gången det kommit in en utomstående konsult som hade fått uppdraget att lösa knutarna.

HR chefen introducerade mig och sedan lämnade hon över till mig. Det här var en ledningsgrupp som var vana att fokusera på problem och alla hade sina försvar aktiverade. Ofta i dylika sammanhang vill alla se till att de har ryggen fri och att ingen ska kunna skylla något på dem. Därför visste jag att min ingång skulle antingen öka försvaren eller bli ett första litet steg till att sänka dem.

”Ja det var en gedigen agenda med utmaningar som ska betas av” började jag. ”Vet ni vad jag tycker vi gör med den?” och med det avstampet tog jag dagordningen och rev den mitt itu!”

Det blev knäpptyst i rummet. HR-chefen blev röd på halsen. Efter en tystnad som kändes som en evighet började en i gruppen att gapskratta.

”Det var den bästa inledning jag har varit med om!” utbrast hon.

”Nu har du i alla fall våran uppmärksamhet!”

Vi har bara en möjlighet att ge ett första intryck, eller hur?

(PS fortsättning följer = cliff hanger)

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman