Dessa ord från min chef och mentor under AIDS krisen i Afrika har jag burit med mig i alla stressmiljöer jag befunnit mig i sedan dess.

Som chef och ledare kan jag inte garantera någon av mina medarbetare att de inte kommer att hamna krissituationer och stress orsakade av arbetet. Att tro eller förmedla något annat är att vara verklighetsfrämmande.

Visst mina medarbetare har valt att arbeta i högstressmiljöer med personer i enormt utsatta livssituationer. Men även om så inte var fallet kan jag som chef aldrig garantera eller lova att stress och kris inte kan bli en del av arbetet.

Pandemin har visat oss att kris och stress kan komma som en blixt från ovan. Börsras och ekonomi som gör att en arbetsplats hamnar under väldig press. En arbetsgivare kan aldrig garantera en perfekt arbetsmiljö. Det realistiska är att människor kommer att bli utsatta för påfrestningar som är arbetsrelaterade.

Under mina år under AIDS krisen i såväl Afrika som i Los Angeles när vi höll på att slita ihjäl oss pga. alla behov och knappa resurser var det en enorm hjälp att ha ledare och mentorer som var realistiska.

Del två av utsagan handlar dock om ett löfte: Att den som blivit utsatt kommer att få hjälp och stöd med helande och återupprättelse.

Det ligger ett enormt ansvar på oss chefer och ledare att inte bara vara realistiska om risker vi tar som en del av arbetet, men även att ta det på djupaste allvar att återupprättandet av sargade medarbetare är högsta prioritet.

Mina medarbetare vet att detta är en sanning som är del av den värdegrund vi har. Det gör att de mitt i stress och kris kan vila i det faktum att det inte är farligt att under perioder arbeta under och acceptera hög stress. Denna empatiska fallskärm gör att medarbetarna känner sig trygga och burna. De kommer inte att bli lämnade vind för våg.

Jag tror att ovanstående utsaga behöver vara uttalad och synlig på alla arbetsplatser.
Vad tror du?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman