En av de grundläggande kompetenserna för en ledare bör vara att ha koll på sin kommunikation. Inte bara på det som sägs eller det som meddelas skriftligen.

Redan på 70-talet hävdade den amerikanske forskaren Albert Mehrabian att kommunikation består endast till 7% av ord. Resten är icke-verbal kommunikation: Bl.a. mimik, tonläge, positionering och kroppsspråk.

Jag har varit i många väldigt spända och tysta möten med människor där den verbala kommunikationen är minimal och den icke-verbala fruktansvärt högljudd.

Verbal kommunikation är lättare att förhålla sig till. Till skillnad från den tysta kommunikationen som lämnar massor med utrymme för spekulation, osäkerhet och ambivalens.

Jag hävdar med styrka att en ledare som inte har koll på hela sin kommunikationsförmåga är en omogen ledare. Det är omöjligt att locka fram det bästa i medarbetare om det vi säger med våra ord inte matchar våra handlingar.

Har du någon gång varit i närheten av en person som säger de korrekta sakerna, men som lämnar dig med en känsla som är totalt motsatt än orden denne har yttrat?

Jag har haft chefer och ledare med de olaterna. Min reaktion har varit densamma varje gång. Jag skakar dammet av mina fötter och vandrar vidare. De förtjänar inte mig som medarbetare.

Kanske är det för att jag växte upp med en snörpande morsa som lämnade åt mig att försöka lista ut vad som låg bakom hennes omogna beteende, som jag har utvecklat ett starkt förakt mot denna typen kommunikation?

Som ledare är det vår skyldighet att inse hur stark denna paralingvistiska påverkan är på medarbetare. Silent treatment har aldrig gett näring till omgivningens självkänslor och självförtroenden.

Reagera gärna på detta. Har jag rätt eller har jag mindre rätt?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman