Varje dag får jag e-postmeddelanden från personer som oroar sig över den världsvida krisen vi befinner oss i.

Oro över ekonomi och inflation. Maten blir dyrare. Ska jag ha råd med el- och bostadsräkningar? Vad händer med kriget? Utöver det kommer den lokala oron över gängproblematik och ökat våld. Jag kan inte ändra något av detta. Det jag dock är kompetent att uttala mig om handlar krisreaktioner och hur vi bemöter dessa. Många olika orosmoment omkring oss väcker mycket reaktioner. Det är inte ovanligt att det även drar igång andra akuta eller obearbetade kriser hos människor som inte alls är relaterade till det som händer.

Kris får ringar på vattnet. Vi märker det tydligt på hur olika människor reagerar. Därför är det av yttersta vikt att chefer och ledare på arbetsplatser vet hur de ska agera. Ja chefer är människor, men det finns ett ansvar som kommer med att vara chef. Det är att förmedla ett lugn. Att vara ett ankare. Att se till att arbetsplatsen är så stabil som möjligt. Även om det finns många obesvarade frågor, medarbetare som oroar sig och medarbetare som irriterar sig på dem som oroar sig. Hela spannet från de som lyssnar på kvällspressens spekulationer till de som helt ignorerar faran och minimerar det hela.

I alla kollektiva kriser som påverkar arbetsplatser är det ledarens roll att behålla lugnet och veta hur viktigt det är att tillåta människor att oroa sig, tillåta människor att vara i krisen. Det är fullt förväntat och normalt med reaktioner av olika slag. Det är också ledarens uppgift att tillsammans med sina medarbetare sätta gränser för hur mycket tid och utrymme reaktionerna får ta. Här blir nyckelordet tillsammans. En chef som pekar med hela handen förstärker försvarsmekanismer.

En chef som jag pratade med berättade för mig att hon lyckats riktigt bra med att uppehålla en stabilitet och ett lugn genom att varat tydlig med vikten av att låta oro och rädslor få utrymme. Lika tydlig som hon varit med att arbetet måste fortgå och att sätta gränser så att det påverkar uppdraget som verksamheten/företaget har. Hon hade förstått vikten av att lugn smittar av sig.

Jag frågade hur hon tog hand om sig själv: ”Som ledare får jag ta hand om mig själv i mitt eget nätverk, min familj och vänner. Mina medarbetare ska inte bära min oro, då vore jag ingen ledare!”

Som musik i mina öron. Hon berättade att hennes personal var lika oroade som alla andra, men att de hade uttryckt uppskattning för det lugn hon förmedlade mitt i all ovisshet.

En sådan ledare är kriskompetent.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman