Det finns inget som är så fascinerande som när en individ hittar sin egen väg ur en livskris.

Ibland blir jag mörkrädd när jag tänker på hur många människor som fastnar i kriser istället för att komma vidare.

Det gör förbaskat ont när någon vi älskar dör. Det är lätt att bli förbannad när det strular med karriären och oron för ekonomin är allt man kan tänka på. Att få ett besked om en allvarlig sjukdom är inget någon längtar efter. När relationer skaver och vi sårar varandra, då växer frustrationer. Stress, ångest, ilska, nedstämdhet eller en oförmåga att känna något alls. Inget är bekvämt.

Livet har baksidor och förändringar som vi inte har valt. Ingen av oss undkommer normala livskriser.

Det är anmärkningsvärt hur många människor som inte insett att krishantering är något vi lär oss. Det händer inte av sig självt. Många är så oförberedda när kris och sorg knackar på dörren. Därför blir vi lamslagna och vet inte hur vi ska hantera vare sig oss själva eller vår omgivning.

En del flyr från krisreaktioner och sorg. Förnekelsens kraft är stark. Andra flyr in i vinets och dimmans värld för att slippa känna och tänka. En del tar på sig en offeridentitet och fastnar i den istället för att bearbeta det som gör ont.

Jag är övertygad om att normala livskriser är möjligheter till utveckling. MEN…vi måste lära oss hur vi fungerar i kris. Det går inte att medicinera bort eller sticka huvudet i sanden.

En ledare måste vara trygg i hur man leder medarbetare som är i kris eller som har fastnat i sin kris.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman