Åter igen har jag fått personlig evidens på hur kroppen och själen är ett. Jag tror inte ens att det går att skilja på dessa beståndsdelar av vårt jag när det kommer till hur vi lever våra liv.

Förra veckan var jag i Klippiga Bergen i Colorado. Jag har mina barnbarn i Denver och fick äntligen efter alla Coronarestriktioner umgås med dem i 8 dagar. Vi körde upp i bergen och vandrade. Det är jobbigt att bära barn i bärstol, men det var bra med fysisk aktivitet för gubbfläsket och kroppen får arbeta. Det är då det blir så påtagligt med kopplingen mellan kropp och själ.

Fysisk aktivitet hjälper mig att komma i kontakt med mina känslor. Vi tog en härlig vandring utmed en fors. Jag klättrade och svettades floder för att komma så nära forsarna som möjligt. Nu är jag inte i någon akut kris, men jag kände att det känsloläge jag hade förstärktes genom den fysiska aktiviteten. Mina känslor var inspiration och upprymdhet. När kroppen fick arbeta och pulsen steg, då steg även känslonivån.

Detta har jag sett många gånger när livet varit tungt. Fysisk aktivitet; en rask promenad, en sväng på löpbandet eller en stund på cykeln har då hjälpt mig att istället för att fly från mina krisreaktioner, kunnat gå in i dem och de har intensifierats. Precis det som vi ska göra med krisreaktioner. När min reaktion till en kris i livet resulterar i ilska, då hjälper det mig att vara i den ilskan samtidigt som jag utövar någon form av fysisk aktivitet.

Fysisk aktivitet är ett sätt att se hur stark och effektiv denna koppling är. Det fungerar för mig, men inte för alla. Fysisk beröring kan vara lika starkt som fysisk aktivitet. Jag är alltid varsam så att det som fungerar för en person inte paketeras som en metod eller modell som gäller alla. Det viktiga är inte hur vi hittar kopplingen mellan kropp och själ, men jag tror det är viktigt ATT vi hittar den.

Vad fungerar för dig?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman