Nyligen var jag hembjuden till ett par där kvinnan i huset är fantastisk på att baka. Hon hade bakat egna ost-bröd som smakade helt gudomligt. Som efterrätt blev det ett utbud av hembakade kakor.

Jag satt där och glufsade i mig och lovprisade henne för hennes färdighet! Hon sög i sig av komplimangerna och det var ett härligt samspel mellan en mycket tacksam konnässör och en kvinna som var stolt över sin bak!

Eftersom jag reser väldigt mycket i jobbet och inte bor i Sverige är det väldigt ovanligt att jag får hembakat. Kanske är det därför som jag uppskattar det alldeles otroligt mycket! Men det handlar också om att någon gjort sig till, tagit tid och energi till att göra något för att jag ska få njuta. Jag blir alldeles till mig i trasorna av tacksamhet.

När jag dagarna efter berättade för andra hur mycket jag uppskattade bakverken sa en delt: ”Du får väl lära dig att baka själv!”

Varför då?!? För att jag inte ska behöva andra människor? För att jag ska reda mig själv? Det händer något i mig när jag hör kommentarer som handlar om att inte behöva mina medmänniskor.

Jag vet att de vill mig väl och inte säger detta med ont uppsåt. Men det finns något som inte stämmer för mig.

”Bra karl reder sig själv!” Det gör jag inte alls! Ingen ska behöva någon annan. Är det en värdering som jag vill ha? NEJ – Absolut inte! Att vi ska bo i våra egna lägenheter och kunna allt själva. Inte behöva någon assistens från någon annan. Det är detta jag vänder mig emot.

Jag har en spansk granne som hjälper mig lägga upp mina byxor. Hon blir alldeles överlycklig när jag kommer och ber henne om hjälp. Jag har byxorna i ena handen och en bukett blommor i den andra. Vi har alltid en trevlig pratstund och hon skulle bli förtvivlad om jag inte bad henne om hjälp. Jag hjälper henne med att få hem tunga matvaror från affären i gengäld.

Berättade om henne vid en tillställning i Sverige. Då säger en arg person: ”Du kan väl lära dig att lägga upp dina egna jäkla byxor!”

Ja det kan jag! Men det vill jag inte! Jag vill istället behöva mina medmänniskor.

Jag tror det ligger något i det jag säger och jag vänder mig emot detta tänkande om att var och en ska rå sig själv. Jag behöver mina medmänniskor och de behöver mig. Vi behöver inte tycka samma saker är roliga, men vi kan dela med oss till varandra. Vilken härlig värld det blir då!

Så NEJ, jag vill inte lära mig att baka…och om jag kunde…kan ni tänka er hur mycket rundare jag skulle vara än jag redan är?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman