En kvinna från Storbritannien kontaktade mig.

”Jag sitter här och stirrar på pillerburken som jag varit och hämtat ut på apoteket och jag både vill och inte vill börja med denna medicin!”

Hon berättar att hon förlorat båda sina föräldrar i Covid inom loppet av en månad. Hon har även blivit varslad från sitt arbete. Detta har resulterat i att hon får ångest på kvällarna och har svårt att sova.

Ett 10 minuter långt läkarbesök resulterade i att hon fick en medicin utskriven som innehåller Bensodiazepiner (ett mycket starkt narkotiskt preparat som är den aktiva substansen i många vanliga ångestdämpande mediciner).

”Jag har precis googlat på benso och det gör mig livrädd!”

Jag vill betona att jag aldrig uppmanar en person att sluta med medicinering. Det ska göras i samråd med en läkare. I den här situationen hade kvinnan inte börjat och dessutom var medicinen utskriven på ett mycket oprofessionellt och oetiskt sätt. 10 minuter för att sätta in ett narkotiskt preparat är horribelt och oansvarigt.

Under det långa samtalet som jag hade med kvinnan berättade hon om sin ångest. Istället för att sjukdomsbelägga så normaliserade jag denna krisreaktion och var mycket tillåtande.

”Det är inte förvånansvärt att du har fått ångest efter alla de stressfaktorer du utsatts för under kort tid!”

Vi pratade även om HUR hon kan härbärgera sin ångest. Om alternativ till medicinering. Under samtalet identifierade hon flera aktiviteter som hon hade sysslat med tidigare som hon sa var otroligt rogivande. Den mest markanta var att hon för flera år sedan hade ägt en häst och hur relationen till den varit som en lisa för själen.

Hon hittade sitt eget svar genom att jag engagerade mig i henne. Det samtalet slutade med att hon bestämde sig för att börja rida igen. Den specifika planen var att hon redan nästa dag skulle hyra en häst på ett närbeläget ridhus.

Jag hörde inget från henne på över en månad. När hon ringer berättar hon hur fantastiskt det varit.

”Ångesten är inte borta, men att rida och bara vara med hästarna i stallet gör att jag kan stå ut med den.”

En stark berättelse i det samtalet var hur hon berättade att hon fick en panikångestattack i stallet en kväll.

”Jag gick in till en häst i spiltan och bara la armarna kring halsen på henne. Det var som att hästen spred sitt lugn och jag kunde häva panikångesten.”

Detta är bara en av många berättelser jag hört om hur normalisering, tillåtande och fokus på härbärgerande av krisreaktioner är så mycket effektivare många gånger.

Fokus blev inte på ångesten utan på VEM som hade ångesten och vad hon behövde.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman