Det finns inte något evidensbaserat inom ledarskap, psyko- eller samtalsterapi som inte håller med om följande: Det viktigaste i en samtalsrelation är just relationen mellan samtalsutövaren och klienten!

M.a.o. så är samtalsmetoden, tekniken och verktyget underordnat relationen. Ändå tycker jag att det finns en kultur kring samtalsstöd och krishantering som är så erbarmligt fokuserad på just metoden.

KBT (Kognitiv Beteende Terapi) och dess anhängare tror många gånger att denna västerländska terapiform är det allena saliggörande. KBT är fantastiskt, men det funkar faktiskt inte på allt och alla.

De lösningsfokuserade fantasterna blir ibland lite jobbiga med att se lösningar överallt. Inte allas tekopp det heller.

12-stegare, mindfulnessentusiaster, psykosyntesare, ACT, ART mm. mm. Fantastiska verktyg och det gäller att veta när, var och hur verktyget ska användas och på vem det fungerar. Främsta frågan: Vem som vill ha det?!

Jag märker ofta att det som skriker mest efter verktyg är de som är mest rädda för att komma människor nära.

När jag frågar människor som kommit ur livskriser är det ofta jag får höra om en eller flera personer som varit viktiga kryckor för dem under den jobbiga perioden. Människor som inte var rädda för att bjuda på sig själva. En relation är alltid åt båda hållen. Då går det inte att en osäker och rädd samtalsstödjare sitter och är mer noga med att sätta gränser än att komma klienten nära.

Jag minns när ett gäng KBT-psykologer kom till en kåkstad utanför Kapstaden för att erbjuda terapi. Det blev varken hackat eller malet. Människorna jag känner i kåkstaden sa: ”De där människorna ville ju inte lära känna oss! Hur kan de jobba med människor när de är rädda för närhet, gemenskap och att relatera. De älskar sina metoder mer än de älskar människor.”

Ledare, behandlare, kollega, eller vilken roll vi nu har. Relationen måste alltid vara högsta prioritet.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman