Ja, jag vet att jag är en schlagerfjolla, men orden till denna låt som Magnus Carlsson sjöng ringer inom mig när jag idag tänker tillbaka på en fantastisk person.
För ett par år sedan träffade jag en ung man på en av mina resor. Han bad om ett samtal med mig efter en föreläsning jag höll. Hela hans tillvaro kretsade kring en PTSD diagnos och en ADD. (Posttraumatiskt stress syndrom och Attention deficit disorder).
Mycket av det han sa kretsade kring dessa diagnoser och jag kunde inte låta bli att fundera på om hela hans identitet var baserad på just dessa etiketter?
Jag träffar så många människor som är väldigt fixerade vid just diagnoser. Jag säger inte att det är fel med diagnostisering, men ibland tror jag att det har gått överstyr.
När jag träffar en människa vill jag inte lära känna en diagnos, jag vill lära känna en individ. Därför bestämde jag mig för att fokusera samtalet med den unge mannen på vem han är, snarare än att följa med in i hans diagnosfixering. Jag ställde frågor om hans intressen, hans relationer, om han gillar att resa, musik och andra områden som är var viktiga för honom.
Jag märkte att det var ovant för honom. Ju mer vi pratade desto mer upptäckte jag en fascinerande människa bakom etikettfasaden. Vi hade et väldigt trevligt samtal.
Det sista jag sa till honom som jag ville att han skulle bära med sig var: ”För mig är du inte en PTSD patient eller en person med ADD, för mig är du Steve!” (fingerat namn)
Några veckor senare dimper det ner en e-post från honom. Det han skriver är: ”Tack för att du öppnade mina ögon. Jag behöver lära känna mig själv. Jag har börjat öppna på dörren till min diagnosgarderob och inser att livet är så mycket mer. Jag är så mycket mer.”
Han fortsätter att beskriva hur han kört fast i en identitet som inte hjälpte honom, utan stjälpte.
Detta styrkte mig i min starka värdering att diagnoser har syftet att hjälpa en människa till en bättre livskvalitet. Att bättre förstå sig själv för att kunna leva så bra som möjligt med de förutsättningar som finns.
De är inte till som en identitet. De är inte till för att andra ska tassa på äggskal runt individen. De är inga flyktvägar för att inte ta ansvar. Eller något som kan ge mig en sjukdomsvinst.
Engagemang är nyckeln för att börja resan om vi möter människor som har kört fast. Engagemang i personen, inte i etiketten.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
