När jag gick och utbildade mig i USA fanns det ett krav på alla utbildningar där man i sin profession skulle ha med människor att göra. Det kunde vara lärarutbildningar, ledarskapsutbildningar, terapeututbildningar etc.

För att komma in på utbildning krävdes skriftliga tester samt en personlig intervju för att kolla lämplighet. Sedan under utbildningens gång utvärderades vi kontinuerligt för att kvalitetssäkra att vi var lämpliga för yrket.

Gallringen var inte stenhård, men som ett komplement till denna var vi även tvungna att gå i egenterapi. Med andra ord, att sopa rent framför vår egen dörr. Att ta itu med saker som vi behövde bearbeta för att inte lägga detta i knät på dem som vi senare skulle möta i våra professioner.

Det är inte ovanligt att människor dras till yrken där de får leda eller behandla, undervisa eller vårda, för att de själva har saker som de behöver ta itu med.

Tyvärr finns det ledare med maktbehov som grundar sig i obearbetade saker i livet. Eller mobbade personer som äntligen fått makt och blir skadliga för andra i sin yrkesutövning. Jag skulle kunna göra listan väldigt lång på dylika kopplingar.

Jag menar inte att vi ska vara perfekta. Det finns inga perfekta människor. Men jag menar att om vi ska arbeta med människor i någon kapacitet. Då borde det vara en skyldighet gentemot dem vi ska leda, undervisa eller behandla, att vi har genomgått en grundläggande koll på hur vi själva mår. Att vi inte infekterar andra med obearbetade områden i livet.

Detta borde vara del av utvecklingssamtal och kompetensutveckling. All kompetens är inte teoretisk. Brist på kriskompetens och självkännedom gör mer skada än brist på akademisk kompetens.

Låt oss lyfta denna viktiga självklarhet.  Det skulle förebygga mycket av det som jag idag ser skadar många.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman