Jag tänker på konduktören som stod på plattformen på den historiska järnvägsbanan mellan Anten och Gräfsnäs utanför Alingsås. Jag var där på skolresa när jag gick i årskurs fyra. Jag glömmer det aldrig.

I skolåren var jag väldigt mobbad. Något som skolan på den tiden hade noll kunskap om hur de skulle hantera. Att gå till skolan var ett rent helvete.

Jag hade suttit framför vår svartvita TV kvällen innan. Det var en TV intervju med en kvinna som satt och berättade om hur hon varit mobbad hela sitt liv. Hon hade en gigantisk näsa och hade fått höra alla tänkbara gliringar och nedvärderingar om sin höknäsa. Hon berättade i intervjun hur hon tog revansch på alla genom att ta plats i sitt eget liv. Det var ett starkt TV-inslag som påverkade mig enormt mycket. Ända sedan dess har Barbra Streisand varit min stora idol och förebild.

Dagen efter var vi på skolresa. Jag var nedtryckt i skorna av all mobbing. Jag minns fortfarande vad de kallade mig. Det var inga snälla saker. När vi då ska gå på de antika vagnarna som drogs av ångloket stod det en tidsenligt klädd konduktör på perrongen och skrek: ”TAG PLATS!”

Han hade en genomskärande, nasal röst som har etsat sig fast inom mig. Jag minns hur jag gick på tåget. Med Barbras intervju färsk i sinnet och konduktörens ord minns jag hur jag tänkte: ”Jag måste ta plats i mitt eget liv!”

Den där historiska tågresan mellan Anten och Gräfsnäs blev början till ett nytt sätt för mig att förhålla mig till livet. Att steg för steg lära mig att jag måste leva mitt liv och ta plats där. En elak pöbel kommer alltid finnas och det går inte att ändra på.

Det var där på tåget, i årskurs fyra som jag började inse att jag aldrig kommer att kunna ändra på någon annan, men jag kan ändra på mig själv. Förändra mitt eget sätt att förhålla mig till mig själv och andra. TA PLATS i mitt eget liv.

Något började växa fram i mig. Mobbingen slutade inte i och med detta. Men mitt förhållningssätt till detta onda fenomen ändrades. Jag började förstå att styrkan finns inom mig själv oavsett om omgivningen vill mig väl eller inte.

Tragiskt att en 11-åring ska behöva komma till en sådan insikt, men en fantastisk början på processer som jag är evigt tacksam för. Ett steg i taget. Men det började med att jag lyssnade till konduktören som skrek:

TAG PLATS

Jag tog plats, i mitt eget liv!

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman