Gud i brallan vad mycket onödig energi jag har tillbringat i mitt liv med att reta mig på att andra inte har samma tidskoncept som jag har.
Trots att jag arbetat mer tvärkulturellt än de flesta tror jag att jag har ett schweiziskt ur som hjärta. Det ligger liksom i blodomloppet.

Att vänta på andra. Folk som inte svarar på mail. Folk som kommer för sent. Offerter som inte besvaras. Beroendet av andra för att kunna gå vidare med min planering.

Är det någon som känner igen sig?

Jag brukar älska uttryck som: ”Om någon kommer för sent så tror de att deras tid är viktigare än min tid!”

Slashasar och egoister…Vad händer när jag låter sådana epitet bli etiketter på människor? Just det, det bygger upp murar. Det skapar samarbetssvårigheter.

Min självrättfärdiga själ fick inse. Det är JAG som har ett problem och inte andra.
Jag kan tillbringa mitt liv med att reta mig på de som inte är tids-facister som jag är.
Eller så kan jag sätta en annan ram kring det hela och tänka:

Detta är bortom min kontroll. Jag kan bara kontrollera mig själv. Vad är det jag kan kontrollera? Jo mina tankar och responser kring de som har andra tidsvärderingar än jag.

Som idag till exempel. Jag sitter låst i flera projekt och planeringar för jag måste invänta andra. Jag kan antingen ha en gallfeber-dag eller jag kan tänka på ett annat sätt. Hur ska jag förgylla den här dagen. Mandelträden blommar. Det finns ett café med internetuppkoppling mitt i en mandelträdslund. Dit åker jag och sysslar med något kreativt. Det får bli att skriva bekräftande och cheer-leading meddelande till de jag har förmånen att vara ledare för i mina olika verksamheter.

Det är bättre att sprida mandelblom än sur-galla!

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman