När livets baksidor kommer fram och vi hamnar i kris reagerar vi alla olika. Att förlora kontrollen eller inte känna igen sina beteenden och känslor är fullt förväntat och normalt.

Förändringar på arbetet eller att bli av med jobbet, relationer som går sönder, sjukdomar, dödsfall, missbruk och andra ovälkomna förändringar är något som ingen är immun mot. Detta är dock en del av livet!

Vi lever i ett samhälle där det inte finns utrymmer för krisreaktioner. Pressen är hård på oss alla.

När nedstämdhet, ångest, flyktbeteenden, oro, sömnlöshet etc. dyker upp blir många rädda. Vi känner inte igen oss själva.

Väldigt vanligt är att vi då söker hjälp hos läkare. Där råder tyvärr många gånger en kultur av sjukdomsbeläggande av normala krisreaktioner. Det behövs inte mycket för att få anti-depressiv eller ångestdämpande medicin utskriven. Sjukskrivning innebär också att en diagnos måste ges.

Jag hör ofta att människor ”sjukskriver sig” många gånger helt i onödan. Jag är övertygad om att många gånger förlänger detta krisen snarare än hjälper oss att gå igenom den. Sjukskrivningar pga. livskriser är mycket vanlig och det kostar otroligt mycket i mänskligt lidande och även ekonomiskt.

Det råder inga tvivel om att en person som går igenom en normal livskris snabbare kommer ur sin kris om de uppehåller båda sitt professionella och privata nätverk. Inte isolerar sig.

Krisreaktioner är inte farliga. Istället för att fly bort från krissymptom genom att bedöva och medicinera, är det bättre att faktiskt närma sig dessa reaktioner. Det är OK att vara ledsen och känna sig nedstämd, det betyder inte att en person har en klinisk depression. Ångest går att hantera utan att ta starka ångestdämpande mediciner.

En livskris är en möjlighet att lära känna sig själv bättre. Vad är det som fungerar för mig? Vad behöver jag för att kunna hantera att livet gör ont? Och i ett senare skeende: Vad fungerar för mig när det kommer till bearbetning? Det finns inga universalmetoder.

Vad gör vi när vi hamnar i kris? Vi tar hand om oss själva och lutar oss mot någon eller några där det finns förtroende och omsorg. Vi låter situationen sjunka in och inser att det inte är ett sjukdomstillstånd som behöver behandling när vi känner livets smärta.

Låt oss gemensamt skapa utrymme för livets baksidor och inte agera som att de inte är en del av att leva och att vara människa.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman