En av de starkaste personerna jag träffat i mitt liv är min mentor. Hon föddes i Auschwitz och hela hennes familj gasades till döds i koncentrationslägret. Hon överlevde och växte upp i ett barnhus på en kibbutz i Israel.
Hennes livshistoria är fantastisk. Idag lever hon som månskensbonde i mellanvästern i USA. Denna starka kvinna har jag haft förmånen att få ha som min mentor i snart 30 år.
En av de saker hon lärt mig är att alltid se till att jag har någonstans där jag får vara svag. Jag är en väldigt stark person. En av anledningarna till detta är att jag lyssnade på denna visa kvinnas råd – att aldrig bli så stark att jag glömmer av att jag bara är en människa. Alla människor måste ibland få vara svaga. Det gäller att inte ha lång väg till den trygga platsen där vi kan lägga ifrån oss alla sköldar och försvar och bara få vara sårbara.
Kompetenta ledare, empatiska personer, stabila förebilder, människor som har en inre styrka – jag har förmånen att känna många människor i dessa kategorier.
Vad jag upptäcker när jag lär känna personer som dessa är att de inte förnekar sina svagheter. Att de har den där personen, platsen eller ventilen där de tillåter sig själva att ge uttryck för den sårbarhet som alla människor har.
När jag studerade ledarskapshistoria var det otroligt intressant att läsa skildringar om kompetenta ledare. Åter igen bekräftades min mentors tes: De glömde inte bort att de var sårbara människor.
Var får du vara svag? Det är inte bara tårar som ger utlopp för svaghet. Det viktiga är inte hur det uttrycks, utan att svagheten inte förnekas. En bejakad sårbarhet är en god grogrund för den ödmjukhet vi alla behöver i möten med medmänniskor.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
