En förutsättning för att vara ledare måste vara att jag tycker om människor, gillar engagemang och att bygga starka allianser med dem jag får förmånen att leda.
Om ett företags enda väg att få bättre lön och förmåner är att söka en ledarskapsroll är det något som inte stämmer. Det behövs vägar för att utvecklas utan att det ska innebära att leda andra människor. Det finns en enorm obalans när personer får tjänster för lång och trogen tjänst som innebär personalansvar även om individen i fråga är helt ointresserad eller olämplig för uppdraget.
I skolans värld har jag stött på personer med rektors och skolledartjänster som är otroligt duktiga pedagoger, men saknar dem empati för sina medarbetare som borde vara ett krav för en arbetsledare.
Oavsett vad det är för område vi arbetar inom så är det inte kompetensen inom verksamhetsområdet som bör avgöra lämpligheten som ledare. IT-chefer, socialchefer, enhetschefer inom vård och behandling eller vilket annat område som helst egentligen kräver att ledarna brinner för att relatera med de människor de har förmånen att leda.
Ledarskap är en kompetens i sig själv och behöver inte knytas till den kompetens som branschen har. Faktum är att några av de duktigaste ledare jag träffat på är just duktiga ledare och lockar fram det bästa hos sina medarbetare. Trots att de inte är särskilt insatta eller utbildade inom verksamhetsområdet. Däremot kan de leda och gör det med bravur.
Detta kan upplevas som radikalt att säga, men jag är övertygad om att ledarskap måste värderas för den disciplin det är i sig självt. Ledare måste utbildas till ledare. Det är inte en titel eller roll som man växer in i utan aktiv kompetenshöjning och lämplighet.
En ledare växer inte enbart in i en roll – formell kompetens krävs. Att leda människor är ett enormt ansvar. Skulle du vilja bli opererad av en kirurg som vuxit in i rollen och saknar formell utbildning? Lika lite vill jag bli ledd av en ledare som tror att livets hårda skola gett dem den kompetens de behöver.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
