Vi bearbetar alla stress och motgångar på olika sätt. Våra reaktioner på finansiell instabilitet, politisk oro och sociala sprickor är djupt personliga. Ändå pressar samhället oss att anpassa oss till rådande berättelser, även om de inte stämmer överens med våra egna upplevelser. Om någon känner ilska eller oro – eller tvärtom, lugn och motståndskraft – på grund av kaoset runt dem, döms de ofta som antingen ”överdrivna” eller ”för likgiltiga.” Men vem är vi att döma? Var och en av oss känner våra egna gränser, våra egna utlösare och våra egna begränsningar. Ändå insisterar samhället på att endast vissa reaktioner är ”passande” eller ens acceptabla.
Äkta empati handlar om att ge utrymme för andras tolkningar, även om de inte passar in i vår egen syn eller logik. Istället för att omedelbart föreslå lösningar, råd, eller vårt eget perspektiv på det som händer, tänk om vi bara lyssnade? Verkligt stöd innebär att respektera att varje person är sin egen expert. Här är en utmaning: nästa gång du känner impulsen att sätta etiketter, analysera, eller ge råd – stanna upp. Fråga dig själv, ”Vems berättelse berättar jag egentligen här? Deras eller min egen?” I en värld som ivrigt vill påtvinga mening och ordning, var den som ger andra friheten att hitta sin egen.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
