Ordet tröst är så viktigt. Inte som ord, utan som företeelse. Alla människor blir sårade i livet, många gånger. Alla behöver vi ibland få vara små och känna att någon tröstar oss.

Det tragiska är att detta med tröst har blivit en bristvara. Det är nog tyvärr vanligare att människor hittar sitt eget sätt att trösta sig själva. Det kan göras på konstruktiva sätt, men inte så sällan sker det i form av tröstätning, tröstdrickande och andra beteenden som egentligen inte är så bra för oss.

I det professionella rummet pratar vi om empati. Det är inte tröst. Det är inte sympati. Det är ett sätt att hjälpa en person att komma vidare, att föra processer framåt.
Personligen tycker jag inte att trösten hör hemma som professionellt sätt att möta människor.

Därmed inte sagt att trösten inte har sin plats. Vi behöver den där platsen, de där personerna som vi kan ty oss till när livet gör ont. De som tröstar. De som säger det där som vi behöver få höra. Den tillåtande famnen som bara omsluter oss med ord och värme.

Vem ska trösta? Vänner, familj, det valda nätverket. Den som vi känner oss bekväm med att bjuda in i vår sårbarhet. Den som känner sig trygg med att bara vara och säga de där väl valda och trösterika orden, utan att känna att de behöver fixa och laga.

Jag vet inte om jag inbillar mig detta, men ibland tror jag att trösten är mer tillgänglig för kvinnor än för män. Jag träffar många män som beskriver bristen på tröst i livet.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan de människor som jag har i mitt liv som tröstar mig när livet inte varit snällt. De är inte mina terapeuter. De är inte mina mentorer och handledare. De är människor med stora och generösa hjärtan.

Det kommer inte av sig självt att ha sådana människor i livet. En del har förmånen att ha detta med sig från och i sina familjer, men långt ifrån alla. Andra har det i vänskaper som funnits där i många år. De allra flesta av oss får dock arbeta för att skapa sådana relationer. Relationer där sårbarhet vågar möta sårbarhet. Har vi blivit sårade i livet är det en stor risk att hitta tröstens vänskaper. De finns där. Ibland behöver vi ta risker. Våga närma oss andra.

Tröst är något vackert och vi behöver skapa utrymme för det mycket mer än vad vi gör. För mig är det som syre. Kan inte leva utan det när jag känner att själen kvävs. Det handlar om att vara människa och medmänniska.

Livet är tufft och trösten är nödvändig. När jag insåg detta tog jag lärdom av min väns ord: ”Om du vill finna tröst hos någon annan måste du också vara villig att trösta!”

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman